Lena Cronqvist

Från 1982 och några år framåt återkommer Lena Cronqvist ofta till motivet med modellen, konstnären och spegeln. Detta ämne kom att intressera henne djupt och totalt tillkom 23 målningar som kom att ställas ut på SAKs vandringsutställning 1987. Sviten inleds med ett självporträtt där hon med penslarna i hand sitter vid ett bord fyllt av färg. Serien avslutas med två verk av henne vid sin mors dödsbädd, båda med titlarna ”Augusti 1986”. Sune Nordgren har beskrivit tillkomsten av serien ”Målaren och hennes modell” som ett sorgearbete i tiden efter faderns död, präglad av saknad och vissheten om mammans obönhörliga åldrande:
”I olika skepnader, som om hon prövade olika roller, håller hon en handspegel tätt intill sig. Men det är inte alltid hon ser sitt eget ansikte återkastas. Ibland ser hon, som under spegelns yta, bilden av den åldrade mamman, som en påminnelse om allt förgängligt. Då för Lena spegeln ännu närmare sig, satsar allt på att möta denna hypnotiska blick och med den fria handen griper hon hårt om ett knippe penslar. Till verket! Enda utvägen är att måla, arbeta utan att reflektera, i timmar, för att nå de korta ögonblick då bilden tar över och bestämmer sig själv. Blir sann. Så att hon bland alla dessa avbilder kan söka sig själv, en hel och sammanhållen gestalt av alla tänkbara: barnet, kvinnan, mamman, konstnären. En hel fond som kallas Lena.”
Tonen varieras i den långa spegelsviten, vissa bilder är mörka, ansiktet i spegelbilden blir till en demon som skall betvingas. Skuggbilder ur det förflutna framträder på väggen bakom motivet. Modellens ansikte är utbytbart, ibland är det konstnärens eget, ibland en mask eller en okänd person. De återkommande penslarna som modellen greppar hårt symboliserar dock hoppet och skapandet som en väg till en annan spegling av existensen.
I det aktuella verket möter vi en ljusare och mer fridfull scen. Motivet badar i ljus vilket förstärks av den kittvita väggen i fonden. Konstnären porträtterar sig själv sittandes på en pall i ateljén med blottad överkropp. Händerna som håller spegel och penslar vilar lugnt i knät. Målarpaletten är upphängd på väggen bakom henne. Beslutsamt har hon vänt spegeln ifrån sig och lyft blicken mot framtiden. På golvet till höger ligger en bortglömd leksakshäst, ett minne från en svunnen tid. Har hon funnit sin hela och sammanhållna gestalt?

Lena Cronqvist har under ett helt konstnärsliv konsekvent och nyfiket utforskat vad det egentligen innebär att vara människa. Hon har skildrat människan i dess mest utsatta situationer, från det skyddslösa spädbarnet till den åldrade mannen på sin dödsbädd. Däremellan har hon skulpterat med färgen och målat barnens lek, de vuxnas tafatta försök till ömhet och deras längtan efter kärlek, och med sig själv som modell har hon ifrågasatt jaget och individens roll gentemot det kollektiva. Lena Cronqvist har en säregen förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre rummet och den yttre verkligheten, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga.