“There is almost cinematic suspense to many of her paintings. A scenic sense of a place where something is going to happen or has just happened."
Marie Laurberg, Curator ’Mamma Andersson’, Louisiana, Denmark, 2014.

Karin Mamma Andersson har kallats för en ”traditionsbärare”. Hon är stadigt förankrad i en svensk målartradition företrädd av till exempel Hans Wigert, Lena Cronqvist och Dick Bengtsson. Hennes färgbehandling har många likheter med den sistnämndes välarbetade och patinerade ytor. Andersson har dock lyckats skapa ett helt eget måleriskt språk där hon med hjälp av olika tekniker och typer av färg bygger upp sina bilder i olika lager. Grunden kan vara akrylfärg som torkar snabbt och är lätt att dra ut på stora dukar. Nästa lager kan vara oljefärg som läggs på med pensel och oilbars, en färgkrita av komprimerad oljefärg och vax. Andersson är intresserad av samspelet mellan material och teknik. Stora opaka ljusa ytor i pastellfärger ställs mot detaljer i sammetssvartaste svart.
I grunden ser sig Karin Mamma Andersson som landskapsmålare. Hon har målat berg, träd, slätt - ofta nordisk och i synnerhet norrländsk natur. Särskilt motiv från Hälsingland har inspirerat henne och det ödsliga landskapet symboliserar Karin Anderssons hemvist och ursprung.
Målningen ” “All They Had to Do Was Dream” från 2001 har många gemensamma nämnare med ”Skoldans” och ”Roliga Timmen” utförda året innan. Temat är uppväxt och relationer och då främst kvinnliga relationer. Vad betyder det att tillhöra en grupp, och vad innebär det att stå utanför? Andersson öser ur sina egna erfarenheter som kvinna och kombinerar dessa med inspiration från litteraturen och konsten. Varje målning kan sägas vara ett självporträtt i någon form. Andersson är alltid på jakt efter inspirationsbilder av platser, tidlösa landskap, arkitektoniska eller historiska bilder som kan bli byggstenar i hennes verk. Här saknas tidsmarkörer såsom mobiltelefoner, elledningar eller andra detaljer som skulle binda motivet till en viss period. Ofta återkommer figurer och delar av landskap i olika variationer. I förgrunden av den aktuella målningen ser vi tre unga kvinnor, alla med blicken bortvänd från betraktaren. De tycks röra sig bort från gruppen av yngre skolbarn som leker tafatt bakom dem. I fonden reser sig fjället utfört i mjuka pastellfärger. Målningen badar i ljus, det tycks vara vinter trots att barnen är barbenta. De bleka ansiktena, och den opakvita marken kontrasterar mot svärtan i jackor och mössor. Till synes tillhör de tre unga kvinnorna en grupp, sammanhållen av utseende, ålder och klädsel, men vi anar att något har skett och att de rör sig ifrån varandra inneslutna i var sin värld. Motivet med tre unga kvinnorna härrör från ett fotografi och återfinns i konstnärens kretslopp över tid, första gånger i målningen Vännen från 1976. Där framträder de framför ett norrländskt landskap i rött och svart. Samma landskap i en mörkare version återkommer i målningen ”Dagen Efter” från 2020.
Tidigt 2000-tal var en tid då det föreställande måleriet åter började vakna till liv vilket bland annat visade sig på de stora konstmässorna runt om i Europa. Anderssons uttrycksform låg helt rätt i tiden, hennes medverkan på Venedigbiennalen fick ett stort genomslag och hon fångades upp av världsledande gallerier i London och New York. Samma år 2006 mottog hon Carnegie Art Awards förstapris och därmed var grunden lagd för hennes fortsatta karriär.