På 1930-talet plågades Otto G Carsund av tvångsidéer som orsakade intensiv ångest och bet sig fast i hans medvetande. Han inbillade sig att franska rättvisan skulle gripa honom och föra honom till Paris, allt p g a den sk "Picasso-affären”. För att lugna ner sig själv kom han på ett sätt att med konstutövande mota sina sjukliga idéer, han började intensivt att teckna och hans sk "Anti-Paranoja-period" inleddes. Oscar Reutersvärd skriver i sin monografi ”Otto G. Carlsund” 1988, sid 104; ”Tack vare denna typ av tecknande, som krävde maximal koncentration och oräkneliga exakt placerade tuschstreck, lyckades Carlsund med sin privatterapi. Han tvingade sig in i halvautomatiska perseverationsakter, som påminner i mycket om Jackson Pollocks nästan medvetslösa färgstänkningsprocedurer”.

Carlsund täckte sina papper med tuschstreck tills han uppnådde den rätta gråtonen, för helsvarta ytor blev arbetet med strecken obegripligt omfattande. "-Jag gjorde väl sammanlagt miljarder tuschsteck de åren. Det blev massor av teckningar. Gud vete vart de flesta tog vägen", kommenterar han själv perioden.

Oscar Reutersvärd fortsätter: "Denna produktion som kommit att kallas "tusenstrecksteckningarna", är utan tvivel en av höjdpunkterna i Carlsunds konstnärskap".