Alltifrån inledningen av sin konstnärsbana var Gunnar Löberg en självständig målare som följde sin egen väg. Trots att hans måleri hade spår av både expressionism och surrealism vägrade han att underkasta sig dessa eller några andra -ismers teorier. Detta gör hans konst svår att definiera med traditionella begrepp. Redan på sin debututställning 1927 vid Konstnärshuset i Stockholm, där sviten "Klockstapel” ställdes ut, framträder Löberg som en självmedveten idealist med en klar bild av vad han ville åstadkomma med sin konst. Det emotionella och direkta måleriet värdesattes framför intellektets teorier. Trots detta var han på inget sätt ointresserad av att analysera sina verk. I katalogen till utställningen förklarar och kartlägger han på fyra olika språk sin utställning med hjälp av den polska filosofens Ernst Zierers värdeteorier som förespråkar känslan och upplevelsen inom konsten. I Djursholmstidningen 22/4 1927 skriver Löberg: "Såsom konstnär kämpar jag icke för idéer. Jag kämpar endast för konstnärliga värden och söker därför uppställa ett 'värdeschema'. Ordet motiv är för värdeskådningen något motbjudande vare sig det träder oss till mötes i konkret eller abstrakt gestalt. Det har alla dessa epidemiskt uppträdande 'riktningar' och 'ismer' och deras överdrivna anseende på sitt samvete".
Löberg föddes i Strängnäs 1893 och valde efter sin studentexamen en militär bana efter påtryckningar av sin far. Efter sin utbildning till officer tjänstgjorde han inom Försvarsmakten där han vantrivdes och 1917 sa han upp sig och hängav sig åt konsten på heltid. Samma år flyttade han in i ett hus på Ösbyvägen i Djursholm där han kom att bo under resten av sitt liv. Sin konstnärliga utbildning inleddes på Althins målarskola i Stockholm och fortsatte efter det på Konsthögskolan med Wilhelm Smith som lärare. Några år senare begav han sig på en studieresa till Polen tillsammans med konstnären Beda Carlsson som 1930 skulle bli hans andra hustru.
Gunnar Löberg skapade i sitt måleri en parallell verklighet, ofta befolkad av udda föremål och figurer, framför allt leksaker och clowner återkom ofta i hans stilleben. Han målade med surrealistiska tendenser långt före att Halmstadgruppen introducerade den på bred front i Sverige och idag framstår målningarna överraskande moderna och förebådar postmodernismen.
Gunnar Hellman skriver i katalogen till minnesutställningen 1953: ”Gunnar Löberg var spekulativ – dock inte som målare. Då han gjorde sina ’serier’ – Porträttserien, Klockstapelserien, Handskar och galoscher – var han inte inriktad på att bevisa en teoris hållfasthet, endast att få fram en enhetligt löst bild. Om denna var impressionistisk, expressionistisk, surrealistisk eller rent abstrakt, spelade för honom ingen roll. I fler avseenden var han en vägrödjare. Redan år 1925 skapade han ett surrealistiskt verk som ’Mannen som tittar sig själv i nacken’. Man bör komma ihåg att detta skedde flera år före Halmstadgruppens framträdande. Samma år tillkom också några ’rena färgmotiv’, i vilka abstraktionsprocessen är driven mycket långt.)”.
Bengt V. Wall skriver ytterligare om den aktuella sviten: ”Vill man förstå hur Löberg så tidigt som redan vid mitten av 20-talet nådde fram till dessa extrema lösningar, tror jag man bör stanna inför frågan: Vilket är konstnärens förhållande till motivet? — Gunnar Löberg gjorde sig tidigt den frågan. Men han nöjde sig inte med ett teoretiskt svar. Han ville ha ett svar som var upplevelse. Så tillkom - omkring 1925 - de märkliga 'serier' vilka, så vitt jag vet, betecknar någonting fullkomligt nytt inom måleriet. […] På Löbergs första utställning förekom tre sådana serier ’Porträtt-serie E 1-4, ’Klockstapel-serie’ 1-4, samt den redan nämnda ’Handskar och galoscher’ 1-4.” (Bengt V. Wall, "Gunnar Löberg - Det förbisedda geniet", 1952, s.14-15).
Förutom att han stack ut med sina starkt personliga och utmanande målningar hade Löberg även flera, ibland besynnerliga, idéer om sin konst. Bakpå målningarna gav han ofta anvisningar om hur de skulle hanteras, till exempel skulle de inte dammas och de skulle hängas med en lutning som skulle motverka att damm fastnade på den kraftiga färgstrukturen.

Ragnar von Holten skriver om Löberg i sin bok "Surrealismen i svensk konst", "När jag nämner särlingen Gunnar Löberg bland initialgestalterna till den svenska surrealistiskt konstens historia, beror detta främst på en handfull målningar tillkomna under åren 1925-32, där övertygelsen i visionen parats med förmågan arr ge det oförmodade och plötsliga påtaglig gestalt. På samma sätt som många särlingar, som utanför surrealistgruppens gemenskap väckt Bretons och hans surrealistkamraters intresse framstår också Löberg i sina bilder som på en gång ett medium och en bizarr visionär." (s. 36).

Under sin livstid blev Löbergs konst bemött på varierande sätt. Samtidigt som vissa hyllade honom blev han ofta missförstådd och bemöttes med skepsis. Oförståelsen han mötte ledde till att han drog sig alltmer tillbaka. Efter utställningen 1939 isolerade han sig mer eller mindre och undvek kontakt med det samtida konstlivet. För att undvika att bli influerad av andra konstnärer besökte han inga konstutställningar. I stället skickade han sin hustru som fick återge vad hon såg åt honom.