Det som främst lockade prins Eugens målaröga i Örberga var de vidsträckta vyerna, himlen med de för trakten karaktäristiska molnformationerna över Vättern och den stora sjöns intensivt blå vatten. Han fascinerades också av skördearbetet på fälten: sädesskylar, dösar och skördade åkrar framstod nu som tilltalande motiv. Redan under sommarvistelserna på Stora Dala säteri i Västergötland 1910–11 hade prinsen börjat intressera sig för skyar, vidder och sädesfält, men det var i Örberga som han finslipade sin behandling av dem.

Ett par år senare hade prins Eugen bestämt sig – han skulle låta uppföra en egen sommarbostad i trakten utanför Vadstena och med utsikt över Vättern och slätterna runt omkring. I augusti 1916 stod Örgården, som bostaden kom att kallas, klar. Här fanns ett generöst bostadshus med flera gästrum och en separat målarateljé. Bostaden var mycket olik hans vinterbostad Waldemarsudde och hade i hans ögon en ”sober enkelhet, fri från all prakt” som tilltalade honom.

Konstnärligt fascinerades prins Eugen av det öppna landskapet, av traktens gula höstackar och av de omväxlande väderförhållandena runt Örberga. De vida slätterna och den låga horisonten innebar att moln och skyar blev särskilt framträdande och möjliga att både studera och tolka måleriskt. Somrarna fylldes av arbete men också av glatt umgänge med gästande släktingar och vänner.