Efter att under en gotlandsvistelse år 1889 ha bestämt sig för att bli konstnär reste Ivan Aguéli våren 1890 för första gången till Paris. Syftet med resan var att studera måleri och väl på plats sökte Aguéli upp Émile Bernard som undervisade i teorierna bakom den nyligen etablerade stilen syntetism. Denna nya skola inom konsten utvecklades av Bernard och andra konstnärer, bl.a. Paul Gauguin, i Pont-Aven, Bretagne under detta sista decennium av 1800-talet. I korthet handlade det om att man ansåg att konstnären borde göra en syntes av sina synintryck och hellre måla ur minnet än att göra en direkt avbildning av motivet. Ofta utgjordes resultatet av målningar med stora rena färgytor omgivna av svarta konturer.

I 1890-talets Paris inspirerades Aguéli även av symbolismen, men intresset för österländsk filosofi och religion ledde vidare till studier i orientaliska språk och utomeuropeisk konst. 1894 reste Aguéli till Egypten, dit Bernard flyttat något tidigare. Fascinationen för nordafrikansk kultur och österländsk filosofi stegrades nu ytterligare. Han uppehöll sig först utanför Alexandria samt därefter i Kairo. 1898 konverterade han till Islam och tog sig namnet Abdalhadi, vilket betyder vägledarens tjänare. Under en tioårsperiod målade han nästan inget alls. Istället fördjupade han sig än mer i religion och språk.

Aguélis bilder präglas av intimitet och lugn och konstnärskapet domineras av landskapsmåleri. Gunnar Ekelöf menade att det var i just landskapen som konstnären var som mest intim: "I landskapen är han kanske intimast, de må vara hur monumentala som helst. Det förefaller mig som om han i dem kände sig mera fri från den åtrå och den samtida antipati som människan väcker hos honom”.

Aguéli levde också, vilket Ekelöf tangerar i sin analys, en stor del av livet som fattig bohem, starkt påverkad av, inte bara teosofiska utan även anarkistiska strömningar.