Runt 1905–1906 var Gustaf Fjæstad djupt engagerad i att utveckla sitt karakteristiska konstnärskap, som präglades av stämningsfulla vinterskildringar och naturmotiv. Vid denna tid blev hans detaljrika och texturmässigt komplexa framställningar av snö, is och frost särskilt uppmärksammade. Fjæstad strävade efter att fånga den svenska naturens stillhet och kalla skönhet genom finstämda variationer i färg och ljus. Hans unika teknik och intresse för ytmönster och texturer gjorde honom till en central figur inom den nationalromantiska rörelsen.

Han utvecklade en metod som kombinerade en detaljrik naturalism med dekorativa element och genom noggrant avvägda penseldrag och subtila övergångar i ljus och skugga lyckades han framkalla en illusion av både snöns djup och dess ytmässiga skörhet. Fjæstads verk från perioden omkring 1905-1906 vittnar om hans intresse för ljusets mångfaldiga uttryck, från dagsljusets klara sken till skymningens och nattens dämpade toner.

Ett återkommande tema i Fjæstads målningar var snöns interaktion med kvälls- och nattljuset. Genom att använda dova färgskalor och subtila ljusövergångar skapade han stämningsfulla landskap där snön reflekterade det svaga skenet från månen eller de sista resterna av skymningsljuset. Denna känsliga skildring av ljus tillför en suggestiv och nästan mystisk dimension till hans verk. I vissa målningar syns Polstjärnan, en klar och konstant punkt på den nordiska vinterhimlen. Som en del av stjärnbilden Lilla Björnen symboliserar Polstjärnan stabilitet och riktning, och dess närvaro förstärker den poetiska stillheten i Fjæstads vintermotiv.