Det aktuella porträttet är en osignerad skiss av en ung flicka. Den år utförd i ett tidigt stadium av Stefan Johanssons ”tvätt-teknik”, där han inte har tvättat ut duken i alla lager ännu, därför skymtar fortfarande blyertslinjerna fram. Porträttet har stora likheter med andra skisser från 1920-talets mitt och är utfört på den grova linneduk som konstnären gärna använde vid denna tid.

Stefan Johanssons sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiörer- och stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. De flesta av porträtten är av modern, fram till hennes död 1924, men produktionen omfattar också en rad porträtt av vänner och en del beställningsuppdrag.

Trots att han under sina tidiga år fick utbildning vid Konstfack, betraktade Stefan Johansson sig själv som självlärd, en autodidakt, något som kan sammankopplas med den teknik han tidigt utvecklade. Under flera resor till Italien 1909-10 och 1913 studerar han renässansmåleriets saklighet, och han prövar tempera och akvarell på pannå och papper. Sedan överför han tekniken till duk vilket kommer att bli hans signum. Genom att experimentera och späda ut färgen med olika typer av lösningsmedel åstadkommer han det för konstnären typiska uttryck där färgens lätthet låter dukens textur komma fram. Johansson kallar sin nya teknik för "tvättmålning". På preparerade dukar med "sugande" grund målar han lager på lager av tempera och akvarell. Successivt tvättar han duken med en svamp för att uppnå sin vision och ge linnetrådarna den valör och mättnad som han eftersträvade. Stefan Johansson använde sig inte, vad man vet, utav kamera som hjälpmedel, utan arbetade med en tecknad skiss som överfördes på duk.