Victor Vasarelys konstnärskap är idag mer aktuellt än någonsin. De visuella effekter som han skapade genom att måla för hand i mitten av 1900-talet föregrep estetiken i dagens datorspel och digitala konst. De starka färgerna, de böljande geometriska kompositionerna liksom hans kontrastrika svartvita målningar upplevs idag som tidlösa.

Victor Vasarely, född 1906 i Ungern, anses med sin nyskapande konst med fokus på kontrasterande färger och optiska illusioner vara en av huvudmännen bakom Opkonst-rörelsen. Undervisad av Láslo Moholy-Nagy kom han i kontakt med Kandinsky, Gropius, Le Corbusier och Mondrians verk samt funktionalismen vid Bauhaus, som även den gjorde starkt intryck på honom. 1930 flyttade Vasarely till Paris där han framgångsrikt arbetade som grafisk formgivare och systematiskt undersökte det optiska och känslomässiga omfånget hos de olika grafiska teknikerna. Det ledde till en ökad förståelse för den geometriska formen och dess förmåga att framkalla en sinnlig uppfattning av rymd, materia och energi. Vasarely utvecklade sin egen form av geometrisk abstraktion som han varierade i oändlighet därmed skapande olika optiska mönster med kinetisk effekt. Färg och form ansåg han vara oskiljaktiga och geometriska former arrangerades i fluorescerande färger på ett sådant sätt att ögat uppfattade en fluktuerande rörelse. Själv sammanfattade Vasarely detta förhållningssätt med orden: ”Varje form är grund för en färg, varje färg är attribut för en form”. På detta sätt överfördes former från naturen till rent abstrakta element i hans målningar.

"Vega-Jaune" är en av ett antal målningar som konstnären skapade där ett ordnat rutnät till synes sväller och skjuter ut utanför bildplanet. Varma färger, som orange eller i detta fall gult, tycks vanligtvis avancera i rummet, vilket är anledningen till att Vasarely valde dessa nyanser för området kring de centrala rutorna. Cellerna blir successivt tunnare och mindre mot dukens kanter, som om de drar sig tillbaka ut i rymden. Verket har fått sin titel från Vega, en av de klaraste stjärnorna på natthimlen, och Vasarely förklarade att ”denna komposition uttrycker universums utbredning och expansion: det yttersta av naturens stora oändlighet”.