Det aktuella dubbelporträttet visades första gången 1988 på Cecilia Edefalks debututställning på Galleri Thomas Wallner i Malmö. Utställningen blev vida uppskattad och recenserad, och samtliga verk såldes före öppningen. Auktionens porträtt är en diptyk som föreställer en person som betraktar sig själv i en spegel. Det är en realistisk framställning, målad i varma toner mot en smörgul fond. Solljuset faller in från vänster och leder betraktarens blick till det halvt bortvända ansiktet på den högra duken. Vad är det vi ser? Är det en eller flera personer i bilden?

Författaren och konstkritikern Carl-Johan Malmberg skrev träffande inför utställningen på Nationalmuseum 2008: ”Edefalk är en bildernas genetiker; det är som om hon säger att det aldrig finns bara en bild. Bilder kommer ur bilder och är alltid havande med nya bilder; de fröar av sig, knoppar av sig, dubblerar sig och sprider sig, inte bara i betraktarens medvetande utan i själva det fysikaliska rummet. En kvinna rymmer en man, varje varelse rymmer någon annan och denna andra inbegriper också bilder av en själv.”

Edefalks verk handlar många gånger om att undersöka själva seendet och perceptionen av verkligheten. Genom att konsekvent använda sig av ”en bild av en bild av en bild…” tömmer hon både bilden på dess ursprungliga mening och skapar samtidigt en ny mening. Då hon ibland också delar upp bilden i olika ytor som samverkar på ett intrikat vis, slås vår uppfattningsförmåga sönder likt en krossad spegel och uppmanar oss till självreflektion.
Vad ser vi egentligen? Ytor. Men under dessa ytor finns lager på lager av mening. Vi kan förlora oss i målningens tillkomsthistoria och konstatera att det inte finns endast en tydlig upplevelse eller tolkning av den, utan flera – beroende på vilken bild man väljer att utgå ifrån.

Med ett nästan hypnotiskt lugn leder Cecilia Edefalk oss in i en värld där bilderna aldrig är entydiga – de är gåtor att återkomma till, om och om igen.