Lars Gynning

”Lars Gynning var en lysande kolorist, målare och textilkonstnär, som främst kom att ägna sig åt vävda tapeter. Han var en måleriker, vars konstnärliga produktion med tiden kom att präglas av en alltmer obunden form och färgverkan.

Gynning reste till Paris vid andra världskrigets slut där han först studerade på Académie des Beaux-Art och sedan hos André Lhote (1949). Lhote var då i sextioårsåldern och hade haft egen konstskola i Montparnasse sedan 1920-talet. I samma elevskara ingick flera svenskar av vilka Olle Bærtling och Bengt Lindström senare kom att bli nära konstnärskamrater. Även Gynning hade sin ateljé i Montparnasse, på 25 rue Dombasle, som han behöll ända fram till 1970-talet. Han tillhörde den frustrerade yngre konstnärsgeneration som bokstavligen hade varit instängda i det neutrala Sverige under kriget. För dem var det en befrielse att äntligen kunna resa ut och vara delaktiga i det europeiska konstlivet. Svenska och övriga nordiska konstnärer hade genom historien och speciellt under 1800- och 1900-talen studerat och arbetat utomlands under långa perioder. De valde inte enbart Paris, utan olika konstmetropoler runt om i Europa och USA, beroende på deras enskilda konstnärliga inriktning. Modernismen och speciellt den abstrakta konsten hade sina rötter i Ryssland och Mellaneuropa, så föreställningen om den franska konsten som alltings ursprung i modernistisk konsthistorieskrivning är överdriven.

Gynning hade tidigare studerat vid Edward Berggrens målarskola (nuvarande Idun Lovén) 1941-1942, sedan på Konstfacks tecknings- lärarseminarium 1943-1945, samt på Isaac Grünewalds målarskola 1944-1946. Av lärarna var det Grünewald och hans färgbehandling och konstnärstemperament som stod honom närmast - de var båda kosmopoliter och dandyer - som levde expansiva sociala liv. Det finns en tydlig koloristisk tråd som förenar André Lhote som tidigt var präglad av fauvismen och den tyska expressionistgruppen Die Brücke, och Grünewald och Sigrid Hjertén som var Matisses elever och expressionister.

Lhote blev senare kubist men det var först trettio år efter detta som Lars Gynning blev hans elev. Båda använde sig av ett kubistiskt bildspråk som aldrig släppte kontakten med naturen och det föreställande. I Les peintres cubistes från 1913 menade Guillaume Apollinaire att det fanns flera parallella kubismer och i den ’fysiska kubismen’ målade konstnärerna nya abstrakta strukturer med element lånade från den synliga verkligheten. Lhote kallade sig själv ’anekdotisk målare’, han menade att människan och scener ur det moderna livet skulle stå i centrum och inte tingen som i Braques och Picassos tidiga kubistiska stilleben. Lhote betonade rytmens betydelse för bildkompositionen, simultanitet, där konstnären förmedlade flera olika synintryck samtidigt.” (Prins Eugens Waldemarsudde, ”Form och färg – André Lhote och svensk kubism”, 2018, 217-218)