Carl Milles

Guds hand är ett av Carl Milles mest personliga och symboliskt laddade verk. Skulpturen, som tillkom under de sista åren av hans liv, uttrycker en djup existentiell längtan efter trygghet, andlighet och mening. Den kraftfulla bilden av en människa, placerad i en monumental hand, gestaltar människans utsatthet inför det okända - men också hennes tillit till en högre, skyddande kraft. Här framställs människan inte som nyskapad, utan som redan färdig - sökande, ifrågasättande och i vila hos något större än sig själv.

Arbetet med Guds hand påbörjades omkring 1949, och Milles använde sin egen vänsterhand som modell. Det personliga avtrycket förstärker tolkningen av skulpturen som en bild av konstnärens roll som förmedlare mellan människa och det gudomliga, mellan tanke och form. För Milles var handen inte enbart en symbol för Gud, utan också för det skapande konstnärskapet. Handmotivet återkommer i flera av hans skisser från samma period, bland annat i Guds gåvor och Nya världar, där det fungerar som en metafor för livets mysterier och människans andliga resa.

Vid denna tid var Milles djupt influerad av spiritistiska idéer och sin egen föreställning om "den okände Guden" en skapande kraft utan tydlig religiös form, men ständigt närvarande i allt. Trots verkets allmänmänskliga tilltal rymmer Guds hand en andlig kärna som närmar sig det kristna, men utan att använda traditionella religiösa symboler. I ett brev från 1950 skriver Milles: "Nästan dagligen brukar jag tala till Gud Fader", vilket ger en inblick i den personliga relation han upplevde till det gudomliga.

Skulpturens tematik påminner om Auguste Rodins verk med samma namn, men där Rodin skildrar skapelseakten - Guds hand som formar människan ur lera – ger Milles en annan tolkning. Milles var, som ung konstnär, starkt influerad av sin tid i Paris under åren 1904 - 1905, där han arbetade nära Rodin som assistent i dennes ateljé i Meudon. Denna erfarenhet präglade Milles syn på konst och hans konstnärliga utveckling, särskilt i hans utforskande av rörelse och känslouttryck genom skulpturen. I Rodins verk är handen en symbol för skapelsen av människan, men hos Milles blir handen snarare en symbol för det enda fasta i en föränderlig värld. Den unge mannen som balanserar i Guds hand utstrålar både oro och tillit – i bön, förundran eller inre kamp. Handen som håller honom stadigt, symboliserar både skydd och stillhet.

I Guds hand finns inget uttryck för skapelseakten utan snarare för en andlig trygghet, där människan står redan färdig, men i en position av sårbarhet och bön. Verket fångar en känsla av att vila hos något större än sig själv, vilket reflekterar Milles egen trosuppfattning, där han såg konstnären som en förmedlare mellan människan och det okända.