1901 skulle bli ett avgörande år i konstnären Anna Bobergs karriär. Det var året då hon tillsammans med sin make, arkitekten Ferdinand Boberg, första gången reste till Lofoten i Norge. Upplevelsen gjorde starkt intryck på henne och hon beskriver i sin självbiografi hur hon under ett senare besök samma år blev bergtagen och vägrade lämna. Hon ville bara måla. Hennes make ska genast ha förstått situationen och skrev från Stockholm att han börjat rita en ateljéstuga, ”dock med plats för två”.

Resan till Lofoten skulle forma Bobergs konst i decennier framöver. I februari 1903 ställde Boberg ut sina vinterbilder från Lofoten i Konstföreningens lokal på Västra Trädgårdsgatan 10 i Stockholm och utställningen vandrade sedan vidare till Berlin där den blev en sensation. Litteraturhistorikern och kritikern Karl Warburg noterade Bobergs ”mycket egendomliga” målarteknik som såg ut som att hon ”spacklade”. Likt van Gogh använde hon ofta palettkniv istället för pensel för att närmast skulptera hennes kompositioner. Warburg jämförde den effektiva distansverkan som uppstod med verk av Claude Monet och Giovanni Segantini.

Bobergs framgångar fortsatte 1905 med en utställning på Galerie des artistes modernes i Paris. Hon medverkade i flera utställningar i Paris under de efterföljande åren och samtliga fick översvallande recensioner, både av de svenska utrikeskorrespondenterna och de europeiska och amerikanska kritikerna. Franska kritiker ansåg att hon kunde måla ”allt – fullt dagljus och svart natt, orkan, storm, lugn, med lika ifrig vilja som klar intelligens”.