Isaac Grünewald

Historien om den unge, fräcke och begåvade pojken som drog till Paris (1908 - 1911) för att gå i lära hos livsnjutaren Henri Matisse, tillhör en av 1900-talets svenska favorithistorier inom konstens sfär. Det första mötet med Matisses måleri beskrev Isaac som en färgexplosion: ”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej, vrålade av färg och strålande ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet”. Denna frihet tilltalade Grünewald och han anmälde sig snabbt till Matisses framstående målarskola vars radikala inriktning många av tidens främsta konstnärer drogs till.

Hos Matisse lämnar Grünewald och de andra svenska eleverna den nordiska koloriten och den återhållna penselföringen och övergår till en expressiv färgskala och dramatiska former. Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, hans blivande fru, kom att bli frontfigurerna för den banbrytande expressionismen som kom att förändra den svenska konsthistorien i grunden.

Denna nya banbrytande konstriktning som helt bröt med tidigare traditioner togs inte emot med öppna armar av vare sig kritiker eller galleribesökare till en början. Det kom att dröja nästan ett decennium, till den stora Expressionistutställningen 1918 på Liljevalchs, innan Sverige hade tagit detta nya sätt att se på konsten till sig. Expressionistutställningen är en milstolpe i svensk konsthistoria och kom att bli det publika genombrottet för de konstnärer som deltog; Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström. Isaac deltog med 220 konstverk, Sigrid med 170, medan Leander Engström fick nöja sig med att ställa ut 65 konstverk.
På denna utställning visades flera av den svenska modernismens mest betydelsefulla verk som ”Det sjungande trädet”, ”Apachedansen”, ”Tjurfäktning” och ”Cirkus”.
Ur utställningskatalogen till det ”Det sjungande trädet” säger Isaac Grünewald med egna ord, sid 49.
”Jag passar på tillfället att här säga några ord om den moderna tekniken. Redan Manet har sagt: ”Ju plattare desto konstnärligare, låt oss göra spelkort.” Han insåg att ju mindre skuggor, ju mindre modellering, desto starkare färgverkan, desto större ljusverkan. Expressionisterna har gått ännu längre. I stället för att som Manet sätta in dessa knappa skuggor, använder de i många fall konturer för formens begränsande. Endast vid prononcerade belysningseffekter är de tvungna att använda sig av skuggor. Men dessa skuggor blir då ej djupare valörer, utan står i färgmotsättning till ljuset. Man kan t ex räkna med gul ljus, såsom solljuset, blått ljus såsom dagsljuset, strålkastarbelysning med grönt, rött eller blått ljus o s v. Skuggorna står då alltid i kontrast till ljusets färg.
Kallt ljus framkallar då alltid varma skuggor. Varmt ljus kalla. Med utgångspunkt från dessa kontraster vinner expressionisten i ljusverkan då han icke behöver sänka ned skuggan i valör. För att ta ett exempel. Om en person sitter vid ett fönster, belyst av kallt dagsljus, kan man om man sätter skärt i ljuset på ansiktet använda gult i samma valör i skuggan, och ansiktet får genast form. Använder man t ex grönt i skuggan ernår man en våldsammare formverkan, då det gröna ju samtidigt är komplementfärg till det skära.”
”I samband med sin stora expressionistutställning håller Grünewald sitt föredrag i april 1918 inför Estetiska föreningen i Uppsala, Den nya renässansen inom konsten, som är ett program för hans konstnärliga ambitioner: »Förenkling, storhet, uttrycksfullhet, klarhet, se där den nya konstens lösen«, heter den första meningen.
/…/
Återgivningen av »verkligheten« är inte längre konstens uppgift, framhåller Grünewald: »Vår tids konstnärer söker en högre realitet än den visuella.« Ännu impressionisterna återgav naturen som de såg den, epressionisterna däremot gör en syntes av det sedda. /…/ Tidsavståndet mellan upplevelsen och målningen är viktig, understryker Grünewald – impressionisten målar omedelbart det han ser, allt kommer med, stort som smått, expressionisten är minnesmålare, han har förträngt allt oväsentligt, han har bara »det essentiella klart i sitt minne«. Per Gedin, ”Isaac Grünewald – modernist och människa”, 2015, sid. 184-185.
”Cirkus” ingår i en svit med tre målningar från åren 1917/18 som hängde på paradplats i matsalen i paret Grünewalds villa i Saltsjöbaden. ”Apachedansen”, privat ägo och "Tjurfäktning", som finns på Norrköpings konstmuseum, har alla tre motiv hämtade från manegen där ett spel mellan rörelse, färg, form och ljus är i fokus.

”Isaac Grünewald gör en hel rad märkliga målningar kring 1916-1918 där han fullkomnat tekniken med färgplanen som glider i varandra och med ett centrum i stark rörelse. Cirkus från 1918 är en sådan målning, där bara det väsentliga i konstnärens minne finns kvar – de två cirkusryttarna, en man och en kvinna på en röd respektive gul häst, där manegen helt utan perspektiv bilder ett färgplan mot ett annat som skapats av gult strålkastarljus mot en blå botten, som består av den mindre viktiga cirkuspubliken. Rörelsen finns i de båda hästarna.” Per Gedin, ”Isaac Grünewald – modernist och människa”, 2015, sid.189.

”Cirkus” tillhör den handfull banbrytande målningar som Isaac Grünewald utförde under andra halvan av 1910-talet som för alltid har skrivit in sig som de mest betydelsefulla verken under den tidiga modernismen. ”Cirkus” ingick i Isaac Grünewalds privata samling och ägdes inom familjen innan den såldes på auktion 1997. Verket har sedan dess varit i samma privatsamling i Sverige.