När Karel Appel gick bort år 2006, 80 år gammal, uppmärksammades han med stora retrospektiva utställningar runtom i Europa. Vägen dit hade dock varit lång – från de första försöken i ett krigshärjat Amsterdam till en internationell position som en av efterkrigstidens mest originella och expressiva målare.

Appel utbildade sig vid Rijksakademie i Amsterdam under den tyska ockupationen och debuterade 1947 med en separatutställning i Groningen. Hans första större uppdrag, en väggmålning i stadshuset i Amsterdam, möttes av häftig kritik och täcktes över i tio år – ett tidigt bevis på hur provocerande hans färgstarka, spontana stil kunde uppfattas. Efter denna motgång lämnade han hemlandet och slog sig ned i Paris, där han snart fann likasinnade bland unga avantgardister.

År 1948 var Appel en av grundarna till den banbrytande Cobra-gruppen, tillsammans med bland andra Asger Jorn, Constant, Corneille, Christian Dotremont och Joseph Noiret. Namnet bildades av medlemmarnas hemstäder – Copenhagen, Brussels, Amsterdam – och blev synonymt med en ny, fri konstnärlig hållning. Cobra förenade målare och poeter i ett gemensamt sökande efter spontanitet och skaparglädje, i direkt kontrast till det tidens intellektuella och geometriska abstraktion.

Appels måleri präglas av en intensiv energi och stark närvaro. Färgen läggs på tjockt, ibland direkt ur tuben, och de kraftfulla penseldragen ger motiven – ofta djur, människor eller fantasiväsen – en både brutal och lekfull karaktär. I sina egna ord förklarade Appel: “If I paint like a barbarian, it’s because we live in a barbarous age.” Hans verk speglar både aggression och livslust, ofta med en naivistisk humor som mjukar upp det vilda uttrycket.

Den här målningen visar tydligt Appels mognadsperiod i slutet av 1960/början av 1970-talet: färgerna är kraftfulla men harmoniskt balanserade, ytan är rik och taktil, och figurerna framträder nästan plastiskt mot bakgrunden. Det är ett verk fyllt av rörelse, rytm och skaparglädje – ett måleri där spontanitet och struktur samverkar.