Anna-Eva Bergman

"N°5-1959" skapades under den period då Anna-Eva Bergman fann det formspråk som skulle komma att prägla hennes konst: lysande, essentiella former fyllda av både monumentalitet och återhållsamhet. Mot en strukturerad blå bakgrund framträder en ensam figur – delvis fartyg, delvis berg, delvis tidlöst tecken. Dess klarhet är slående, ytan levande med det metalliska skimmer som blev hennes signum.

Bergman, född i Stockholm och uppvuxen i Norge, levde och arbetade i Skandinavien, Spanien och Frankrike. 1957 gifte hon om sig med Hans Hartung och tillsammans bosatte de sig i Paris. Deras hem och ateljé på Rue Gauguet gav Bergman friheten att utforska större format – en befrielse som hon själv beskrev som ett avgörande steg mot ”den storslagna stilen”. Detta verk, med sin djärva enkelhet och strålande yta, föregriper de monumentala dukarna från 1960-talet, inklusive de berömda serierna Pyramide och Tombeau de Théodoric.

I slutet av 1950-talet var Bergman redan erkänd av ledande franska kritiker som Pierre Gindertael, Michel Ragon och Herta Wescher. De berömde hennes förmåga att destillera en känsla av täthet och enhet, att frammana himmelska och jordiska former som förmedlade både tröst och kraft i en tid präglad av konformism. Hennes utställning 1958 på Galerie de France bekräftade henne som en konstnär med sällsynt potential – och det var i direkt anslutning till denna framgång som "N°5-1959" skapades.

Idag hyllas Bergman som en av de mest framstående europeiska abstraktionisterna under efterkrigstiden. Stora retrospektiva utställningar – Voyage vers l’intérieur på Musée d’Art Moderne de Paris (2023) och Becoming Anna-Eva Bergman på Nasjonalmuseet i Oslo (2024) – har säkrat hennes plats inom den moderna konstens kanon. Centre Pompidou har nyligen förvärvat viktiga verk, och hennes internationella marknad har förstärkts genom representationen av Galerie Perrotin.

"N°5-1959"är därför mer än en sällsynt tidig folie-målning: det är ett kristallklart uttryck för Bergmans vision precis vid tröskeln till mognad. Dess styrka ligger i dess enkelhet – en enda form, lysande och absolut – som förkroppsligar både hennes nordiska sensibilitet och den parisiska avantgarden. Verket, som håller museal kvalitet, är en milstolpe i hennes oeuvre och fångar ögonblicket då hon trädde in i sin ”stora stil”.