Mona Lodström

Visst måleri kan beskrivas i rena musiktermer. Det händer att en skugga eller aningen av ett motiv skymtar i Mona Lodströms bilder: ett horisontalt blått streck kan till exempel ge ton av havet. Annars tycks hennes naturupplevelser ha förvandlats till kosmiskt elementära visioner av ren färg i hennes dukar. Mona Lodström var främst verksam som målande konstnär men arbetade även med textil. Hon utbildade sig bland annat vid Otte Skölds målarskola åren 1937-1939 och vid Académie Ranson i Paris 1953. Lodström ställde ut frekvent både i Sverige och utomlands, bland annat på De ungas salong i Stockholm 1942 och Lilla Paviljongen och Lorensbergs konstsalong i Göteborg 1955. Hon medverkade även i utställningen Réalités Nouvelles på Galérie Cimaise i Paris och med Cercle Suédois. I Lodströms målningar kan man se paraleller till Hans Hartung, Serge Poliakoff och Pierre Soulages. Hennes värld är romantisk och små strålknippen av färg spelar över imaginära klippväggar i grottliknande rumsbildningar med en suggestiv charm. ”Det finns inget insmickrande i hennes abstrakta målningar, framställda i tunga, men välstämda färger. Vad betyder målningarna? Inget vet, eftersom de är namnlösa. Men stannar man inför dem en stund, tycker man sig känna livets melodier tona i dem. Samtidigt som de rent psykologiskt talar om brutna galler, splittrade bojor och fragment av tyngande konstruktioner i tanken, håller ljuset på att upplösa det fasta elementet och tillåter livets melodi ljuda igen. Ett måleri utan namn, kan berätta mera, än om det camouflerats med en väl avvägd benämning.” (Harry Källmark, recension för utställning på Lilla Paviljongen i Dagen, 17 februari, 1955).