Intaglio är en gravyrteknik där ett motiv skärs in i en sten eller ädelsten, ofta använd för sigill eller smycken. Tekniken har använts sedan antiken, men fick en pånyttfödelse under 1700- och 1800-talet, särskilt i samband med de så kallade Grand Tour-resorna. Grand Tour var en bildningsresa som unga aristokratiska män i Europa företog under 1700- och tidigt 1800-tal. Syftet var att studera antikens konst, arkitektur och kultur, främst i Italien och Grekland. Under dessa resor samlade man ofta antika föremål, bland annat intaglio-stenar, som var högt värderade som souvenirer och statussymboler. Under 1800-talet ökade intresset för klassicism och antikens estetik, vilket ledde till en ny våg av intaglio-produktion. Många stenar från denna period är nygjorda kopior av antika motiv, ofta tillverkade i glas eller halvädelstenar. De bars som smycken eller samlades i skrin och katalogiserades noggrant. Intaglios blev därmed inte bara personliga minnen från resor utan också en del av det vetenskapliga och konstnärliga intresset för antiken.