Helmer Osslund hade en brokig bakgrund och var bland annat anställd som dekoratör på porslinsfabriken Gustafsberg. Efter studier vid Tekniska skolan och Högre konstindustriella skolan reste han, liksom många samtida, till Paris och studerade vid Académie Colarossi. Under en kort period studerade han också för den då ännu okände Paul Gauguin, nyss hemkommen från Söderhavet.

Mötet med Gauguin blev avgörande. Genom honom introducerades Osslund till syntetismen och de breda färgfälten – en reaktion mot impressionismens upplösta formspråk. Påverkan blev djup och bestående. Som Nils Palmgren skriver: ”Där fanns den raffinerade och helt personligt klingande, starka koloriten [...] och en med mystik sammanvävd skönhetsdyrkan, allt egenskaper, som tilltalade Osslund på det högsta” (Helmer Osslund, 1937).

Det kanske viktigaste arvet från mötet med Gauguin var dock viljan att gå sin egen väg. Osslund verkade i en tid då det nya stod i skarp kontrast till det gamla – där konstnären satte jaget i centrum och övergav naturalismens och impressionismens jakt på verkligheten. Liksom sin lärare sökte han sig bort från stadens larm och fann sin inspiration i ensamhet och natur.

År 1897 blev Osslund teckningslärare i Sollefteå. Där upptäckte han det dramatiska norrlandsljuset och landskapet som blev hans livslånga motiv. Han vandrade ofta med sina penslar i fjällen och längs älvarna, och använde smörpapper som underlag – ett material han förälskat sig i redan i Paris. Papperet var lätt, billigt och enkelt att bära, och fästes senare på kartong med vetemjölsklister när större målningar växte fram.

På 1910-talet målade Osslund flera verk med titeln Islossning, Ångermanälven. Motiven varierade mellan platser som Ed, Forsmo och Granvåg, men alla delar samma höga utsiktspunkt och storslagna perspektiv. Den aktuella målningen som presenteras här, Islossning, Ångermanälven, slår an en vårlig ton. Med breda penseldrag och en syntetistisk färgbehandling skapar Osslund en spänning mellan de förgrundens mjuka fält och den kalla blåtonade bergskedjan som reser sig i horisonten. Älvbrantens smältande iskanter som en lysande kritvit bård längs med vattendraget som bryter igenom landskapet

Ett av Osslunds mest karakteristiska drag är hans förmåga att se landskapets stora linjer. Han låter aldrig detaljer störa helheten, utan låter formerna flyta samman i en rytmisk rörelse. I Islossning, Ångermanälven framträder tydligt hans inspiration från Gauguin – i kolorit, komposition och i strävan efter naturens storslagna mystik snarare än dess exakta återgivning.