I målningen "Ljungen" har Krouthéns ljusmåleri ersatts av sekelskiftets skymningsmåleri, inspirerat av Böcklin och Heidenstams litterära symbolism. Man kommer osökt att tänka på den senares dikt "Ur Ensamhetens Tankar" när man betraktar det aktuella verket:

"Jag längtar hem, sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar vart jag går
- men ej till människor. Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt."

Många av de konstnärer som på 1880-talet vistades i främst Frankrike längtade verkligen hem. Konstnärerna sökte sig tillbaka till sitt ursprung och ville där fånga sitt eget landskaps specifika särart och ge det en djupare symbolisk innebörd.

Provinsialismen blev förhärskande i svensk konst.
När man står inför Johan Krouthéns panoramabild av ett östgötskt skogslandskap slås man av dess väldighet. Man känner nästan lukten av barr och våt mossa, landskapet blir en symbol-bild för hela fosterlandet. Och det var just vad sekelskiftets national-romantiker ville uppnå. Man ville komma bort från de franska influenserna och skapa en ny landskaps-konst pa svensk grund. Furan växte inte bara pa svensk mark, till skillnad från t.ex. den sydländska pinjen, furan representerade också den svenska särarten; rakheten i växten, i viljan och karaktären. Betraktaren skulle känna sin litenhet inför naturen men också sin samhörighet med den. För landskapet symboliserade det storslagna, enkla och obevekliga som höjde sig framför och över människan och som skulle överleva henne.

Människan var inte längre världens medelpunkt. Men genom att hon var en del av naturen, blev hon större genom naturens storslagenhet och mäktighet.

(ur Procordias konst : ett urval av den svenska samlingen, text av Margareta Tamm, Stockholm, 1992)