Cecilia Edefalk

Cecilia Edefalks numera ikoniska målning "Dad" från 1988 ingår i en serie målningar som representerar Edefalks genombrott och där nämnda verk förebådar de repetitiva bilder som sedan utförs under 1990-talet med serier som ”En annan rörelse” och senare även ”At The Moment” och ”Elevator”. Verket "Dad" är en parafras på Dick Bengtssons lika ikoniska "Richard in Paris" från 1970 som idag finns i Moderna Museets samling. Bengtssons egen förlaga var en stillbild ur en av skådespelaren Richard Widmarks gangsterfilmer. Bilden av den amerikanska gangstern har bättrats på och förvridits. Figuren har ibland kallats för ett Bengtssonskt självporträtt men är undanglidande och skräckinjagande. Ansiktet är stelt och blicken riktad ut ur målningen. Bokstäverna i målningens nedre del, P. C. F, är en välkänd förkortning för det franska kommunistpartiet och målningen utfördes också med sikte på en fransk publik. Det var dock troligen inte målningens politiska konnotationer som föranledde Edefalks parafras utan fascinationen för Bengtsson som person och läromästare; hans mycket personliga måleri, behandlingen av färg och yta samt de tvetydiga motiven som öppnar upp för egna tolkningar.
Edefalk var en ung konststudent då Bengtsson undervisade på konstskola i Stockholm och hade en mycket omtalad och stilbildande utställning på Moderna Museet 1983. Han blev läromästare och inspiration för flertalet svenska konstnärer från den generation som kom att driva den postmoderna utvecklingen framåt. Att Edefalk har döpt sin parafras till just ”Dad” kan ju ses som ytterligare en bekräftelse på Dick Bengtssons position. Mannen på Edefalks målning har en lång och nästan totemliknande figur, detaljerna i klädsel och rörelse har förenklats och hans ansikte har fått ännu starkare drag av teatermask. Tillvägagångssättet känns igen från ytterligare ett av Edefalks nyckelverk från den här tiden, den monumentala målningen ”Baby” utförd 1986-87. Även där rör sig personen i en odefinierat rum, hennes blick är bortvänd och distanserad, ansiktet uttryckslöst men samtidigt intressant. Dessa maskliknande avbildningar förebådar Edefalks senare målningar och skulpturer, inspirerade av antikens bildvärld, med bland annat en avgjutning av ett romerskt porträtt av Marcus Aurelius som förlaga.

”Dad” har med åren blivit en av de starkaste symbolerna för det postmoderna genombrottet i den svenska konsten och Cecilia Edefalk är en av de konstnärer som drev på de förändringar som postmodernismen innebar under 1980- och 90-talet. Lars O Ericsson kurerade utställningen ”Shifte: Det postmoderna genombrottet i Sverige”, på Malmö Konstmuseum 2001, där ”Dad” var inkluderad. Han har beskrivit det som att ”synen på verklighet, identitet, mening, avbildning (representation) och värde genomgick förändringar som utan överdrift kan beskrivas som dramatiska. Det postmoderna genombrottet medförde vidare ett nytt verkbegrepp (något som inte skett sedan renässansen), där verket inte längre består av ett självtillräckligt, isolerat eller avgränsat objekt, utan utgör en funktion av en rad kontextuella variabler.” Ett arbetssätt som Cecilia Edefalk under sin långa karriär har använt sig av och utvecklat i sitt skapande inom såväl måleri som skulptur, film och fotografi. Med ett unikt öga för detaljer och känslolägen har hon utfört flertalet ikoniska verk, allt processat genom hennes egen egensinniga och förandligade bildvärld.