Ur Björn Springfeldts invigningstal vid utställningen på Galleri Astley, Uttersberg, 2013:

"Två starka krafter, som mer än något annat förändrar oss, vår syn på världen - och världen i sig - är förundran och förmågan till kritiskt tänkande. Det är dessa energier som driver en människa till att bli forskare, poet eller - konstnär.

Det som skiljer forskaren från de flesta av oss andra, är förmågan till tankens uthållighet och det som skiljer poeten och konstnären från de flesta av oss andra, är en känslighet som inte går att koppla av.
[...]
Första gången jag upplevde hur kompromisslöst krävande och samtidigt allomfattande Lars Kleens verk är, var 1968 då han på Stureplan i Stockholm byggt en gigantisk konstruktion med en byggnad, som gradvis slets sönder av en centrifugal kraft.
En bild av ett samhälle som rämnar och av en individ som genomströmmas av världen.

Så har Lars Kleen fortsatt att arbeta i gigantiska format, men alltid i en teknik, som bygger på handens verk och där individens ansvar är synligt.

För att visa sina verk, som ju inte bara kräver stora rum utan också lång tid för att uppföra och att ta ned, har han fått söka sig utanför konstens gängse rum.

Styrkan i hans verk och denna påtvingade nödvändighet att agera utanför galleriet och museet, har lett till en paradoxal situation. Samtidigt som han erkänns som en av våra främsta konstnärer, är hans verk till största delen magasinerade i delar och omöjliga att möta.

Vi har därför den stora turen, att en av dem som tidigt intresserade sig för vad Lars Kleen gör, är fotografen Gunnar Smoliansky, som under mer är fyrtio år i sina bilder tolkat allt vad Lars Kleen gjort.

Detta är betydelsefullt också därför att Lars Kleen aldrig låter sig nöjas med hur ett verk blivit, utan ständigt bygger om dem."