Barbro Östlihn är idag en av Sveriges mest uppskattade konstnärer. Hennes karriär var mer internationell än svensk och under hennes levnadstid fick hennes konstnärskap inte någon större uppmärksamhet i hemlandet trots att hon i New York och Paris hade separatutställningar på flera av de mest betydelsefulla gallerierna för den tidens samtidskonst. Lyckligtvis har hennes måleri kommit att hyllas och uppskattas desto mer i Sverige på senare år.

Hösten 1961 flyttade Östlihn till New York med sin dåvarande make Öyvind Fahlström. Tack vare sina kontakter kom de snabbt in i New Yorks konstnärskretsar, många av personerna som de umgicks med förknippas idag med popkonsten. Till vännerna hörde bland annat Claire och Tom Wesselmann, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg och Jasper Johns. Paret Östlihn/Fahlström levde och arbetade i den ateljé på 128 Front Street som konstnären Robert Rauschenberg just lämnat. De hade kommit till New York för att finna ny inspiration och nytt material till sin konst. De menade att i Europa, och framför allt Paris, så var alla motiv redan använda. Paris var för vackert och hade redan blivit en kliché inom konsten. I New York däremot, var den slitna staden inte romantisk utan ful och medfaren vilket gjorde att de kunde använda den i sin egen konst utan att jämföras med andra konstnärer. Östlihn utvecklade här ett stilistiskt måleri baserat på just Manhattans husfasader och exteriörer, som vid denna tid flitigt revs för att ge plats åt skyskraporna. Östlihn promenerade runt i staden med sin kamera och kom att dokumentera en storstad i förvandling. Hon följdes ofta av förundrade människor som undrade varför hon tog närbilder på fasader och hus, det uppfattades som konstigt att ta bilder utan andra människor på. Östlihn fann dock snabbt ett konstnärligt förhållningssätt till den nya miljön, som hon behöll under de 15 år hon vistades i New York.

I november 1963 fick Barbro Östlihn en separatutställning hos Öyvind Fahlströms Parisgallerist Daniel Cordiers systergalleri i New York, Cordier & Ekstrom. Här visades målningar utförda 1961-1963, de första frontala husmålningarna ställdes ut där. Utställningen fick mycket uppmärksamhet och det skrevs om den i både New York Times och New York Herald Tribune. Under den och utställningarna som följde fick Östlihn ofta positiv respons från andra konstnärer. Bland dem som köpte verk av henne finns bland annat Arman och Roy Lichtenstein. Konstnären och kritikern Donald Judd fascinerade av hennes målningar och i Barbara Roses recension i Art International 1964 jämförs hon med konstnären Agnes Martin.