Som porträttmålare intar Andy Warhol en särställning i efterkrigstidens konsthistoria. Under 1970-talet vidareutvecklade han sina berömda “society portraits” – bilder som avbildade tidens celebriteter och förvandlade dem till stiliserade, tidlösa ikoner. ”Everyone became a star, not just for fifteen minutes, but, through this incarnation captured on canvas, forever”*. Under hösten 1976 fångade en slående vacker svenska Warhols uppmärksamhet och året därpå sändes två färdiga dukar från konstnärens studio i New York till Stockholm.

I en vida uppmärksammad försäljning på Bukowskis under våren 2011 försåldes Scandinavian Beauty, det nu aktuella verkets systermålning. Nu bjuds Scandinavian Beauty II för första gången ut till försäljning, vilket presenterar en exceptionell möjlighet att förvärva Warhols ikoniska skildring av den svenska skönheten.

Vid denna tid var Warhol en centralgestalt i den internationella konst- och societetsvärlden, och hans porträtt efterfrågades av allt från samlare och gallerister till celebriteter, affärsmän och välkända namn inom kultureliten. Hans arbetsprocess var både systematisk och intuitiv: genom Polaroidfotografier isolerade han modellens mest uttrycksfulla drag, vilka därefter överfördes till duk genom silkscreen och handmålade färgfält. I denna process reducerades ansiktet till sina mest slående element – blicken, läpparna, konturerna – medan färgerna tillförde en laddad, nästan elektrisk närvaro.

Warhol mottog beställningen för auktionens porträtt i slutet av 1976. Under öppningen av sin utställning med porträtt av katter och hundar på Galerie Nova på Strandvägen i Stockholm i oktober samma år arrangerades en improviserad fotosession. Kvinnan i fråga, som Warhol kom att kalla för sin ”Scandinavian Beauty”, kallades dit med kort varsel och fick i all hast lämna sitt hem för att sitta modell. Sessionen bar alla kännetecken för Warhols metod och var koncentrerad, repetitiv och intensiv. Med sin Polaroidkamera tog han omkring femtio bilder i snabb följd där små variationer i uttryck och hållning noggrant registrerades.

När fotograferingen avslutats inträffade något ovanligt. Trots ett i övrigt noggrant planerat schema fann sig Warhol med en hel kväll framför sig, utan några givna åtaganden. I detta oväntade mellanrum tog “Scandinavian Beauty” initiativet och erbjöd sig att visa honom staden. Tillsammans begav de sig ut i Stockholms nattliv, där kvällen kom att sträcka sig långt in på natten med besök på restauranger och barer i Gamla stan. Stämningen var ovanligt lättsam; Warhol, ofta beskriven som reserverad och iakttagande, visade här en mer spontan och otvungen sida. Warhols nya bekantskap roade honom med sin rättframma personlighet och skarpa sinne för humor - samtalet flödade och skratten avlöste varandra.

En tid senare, under hennes vistelse i New York, möttes de av en slump i hissen på The Pierre vid Central Park. Igenkänningen var omedelbar och den förtroliga stämning som etablerats i Stockholm infann sig utan ansträngning. Vad som började som ett hastigt återseende övergick snart i en längre kväll tillsammans i hotellets bar, där samtalen tog vid som om de aldrig avbrutits.

När Warhol senare färdigställde porträttet i sin ateljé i New York hade förutsättningarna förändrats. Det ursprungliga uppdraget hade, genom dessa möten, fått en mer personlig dimension. På eget initiativ utförde han inte bara en utan två målningar av sin svenska modell. I takt med att Warhol lärde känna henne framträdde en spännande och skiftande personlighet allt mer. Warhol var fascinerad av upprepningar och ställde gärna olika personlighetsdrag mot varandra. Scandinavian Beauty I och II framstår inte som rena beställningsporträtt, utan är tydligt präglade av konstnärens minne och de stunder de delade tillsammans. I sin slutliga form framträder modellen i en klassisk trekvartsprofil, där ansiktet fyller bildytan med en påtaglig monumentalitet. Warhol framhäver här modellens mest slående drag: det kastanjefärgade håret, silhuetterat mot ett mättat rött färgfält, och den vidöppna blicken i de ljusblå ögonen, accentuerade i nyanser av grönt och blått. De båda verken placeras i direkt dialog med andra centrala porträtt från perioden, som de av Diane von Fürstenberg (1974), Mick Jagger (1975) och Liza Minnelli (1978) där accentuerandet av ögonskugga och läppar spelar en avgörande roll. Liksom i dessa, och i förlängningen i de ikoniska framställningarna av Marilyn Monroe, Elizabeth Taylor och Jackie Kennedy, är det inte den naturalistiska likheten som står i centrum, utan den förhöjda närvaron – den bild av individen som Warhol väljer att fixera för eftervärlden.

• Henry Geldzahler, “Andy Warhol: Virginal Voyeur”, utställningskatalog, Sydney, Museum of Contemporary Art, Andy Warhol: Portraits, 1993, p. 26.