Konstnären Sven Alfons var som målare autodidakt, men fördjupade sina teoretiska kunskaper genom studier i konsthistoria för Ragnar Josephson vid Lunds universitet. Efter avslutade studier företog han omfattande resor i Europa, där han hämtade inspiration från konstnärer som Giorgio de Chirico, Paul Klee, Wassily Kandinsky och Kurt Schwitters.
Redan tidigt kom fantasins och berättelsens bildvärld att prägla Alfons konstnärskap, och hans måleri kännetecknas av ett drömskt, ofta symbolmättat uttryck. Auktionens målningar utgör inga undantag. De båda verken framträder i monumentala format med tydligt surrealistiska drag målade med knivskarp skärpa och stor detaljrikedom. Här sammanflätas föremål och djur i en gåtfull helhet –konstnären gestaltar starka kontraster mellan liv och död, ljus och mörker, fantasi och verklighet.
”De poetiska titlar med vilka Alfons förser sina målningar är snarare kommentar än anvisning, ett förslag till ett känsloläge inte ett diktat för upplevelsen. Varje dominans är ett hot mot tankens obundenhet och känslans fria strövtåg. Även ofriheten kan skildras fritt, det plågsamma ge lättnad, bundenheten andas, dessa insnörda gestalter bevarar ett paradoxalt reservat för frihetens möjlighet, sprickan i ett slutet universum. Friheten kämpar med ofriheten så som hänförelsen kämpar med döden.
Detta skapar både dramatik och vila. Betraktaren pendlar mellan spänning och avspänning, mellan oro och ro. De döda tingen är fulla av erfarenheter. Tystnaden blåser genom landskapet. Tiden står på en gång stilla och rör sig, så snabbt att ekot hinner före ropet […] Det är som om Alfons tavlor inte skulle ’tolkas’. Men de kan alltid beskrivas. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om vad som ’finns’ på duken. Det man börjar undra över är vad som finns i världen.
Denna undran och förundran är en stark och positiv upplevelse. Plötsligt blir åskådaren medveten om seendets och betraktandets glädje. Även inför de dystraste och mörkaste motiven. Endast den som ser kan uthärda”. (Erland Josephson, i inledningen till Sven Alfons, "Om vistelsen i trädens kronor", 1990).
Vid sidan av sitt måleri var Sven Alfons även en högt ansedd poet, konstkritiker och konsthistoriker.

Mats Jansson skriver om det aktuella verket: "På det efterföljande självporträttet Poeten; Ett monument Il presenteras diktaren i samma enkla vardagliga klädsel: jeans , vit skjorta med arbetarblus och vindtygshatt Diktaren sitter här åter uppflugen på en springare utan sadel men med huva för ansiktet. Diktarens ansikte är bortvänt och i famnen bär han en papperspåse full med fågelfjädrar och fågelvingar. I stället för den förväntade ryttarstoden är hästen uppställd på en byggnadsställning, översållad av kråkfåglar, med några tegelstenar samt en murslev och en hink med murbruk. Hästen i kombination med fågelvingarna, som inte är kråkfåglarnas, och målningens titel aktualiserar Pegasus, i den grekiska mytologin en bevingad häst som alltsedan antiken har associerats med den poetiska inspirationen. Men denna klassicerande anspelning inpassas hos Alfons i ett mindre högstämt sammanhang. Redskapen, mursleven och hinken liksom
själva byggnadsställningen, är metaforer för det konstnärliga hantverket. I
begreppet hantverk ligger en föreställning om tradition och ett kunnande
förvärvat genom lång och mödosam praktisk inövning. Diktaren / konstnären skaffar sig nödvändig kunskap och kommer i besittning av sitt material
och lär sig behärska sina uttrycksmedel så att han kan utöva sitt hantverk,
dvs. bygga sitt konstnärliga verk. Detta framställs konkret och metaforiskt i
byggnadsställningens form. I bortvändheten och blicken som riktas mot den
djupblå fonden ligger ett utopiskt drag. Den blå koloriten har ju starka epokala och estetiska band till romantiken och dess oändlighetslängtan. Blickens riktning i kombination med färgtonen representerar en längtan bort, men samtidigt tycks diktarens färd mot utopia omöjliggjord eller åtminstone försvårad genom att den sker i blindo. Den framträder sålunda enbart som längtan, en i högsta grad osäkert realiserad sådan. Målningen representerar sammantaget en romantisk diktarattityd vars anspråk har skruvats ner då den inpassats i en modern kontext. Ändå är det så att denna romantiskahållning framställs som närmast otidsenligt levande och funktionell i denna omgivande modernitet. (s. 327-328)