I utställningskatalogen från "5 skolkamrater från Djursholm" skriver Torsten Renqvist: " Det år gåtfullt, tycker jag, att så många i den generation som föddes på 20-talet och gick i Djursholms Samskola på 30- och 40-talen valde konstnärliga yrken. Jag tror knappast att det har att göra med den idealistiska traditionen från Viktor Rydberg, Alice Tegnér och Erik Axel Karlfeldt. Den var, för oss, för avlägsen och föräldrabestämd. Kan anledningen vara slutenheten i det då närmast klasslösa Djursholm, samt att vi blev instängda under krigsåren?

Något modernistisk tradition fanns inte då. Kubismen tillhörde tiden före första världskriget, ungefär min fars ungdomstid, och uppfattades nog som dammig. Den förste som visade mig på van Gogh var Tore Hultcrantz. Det måste ha varit något år in på 40-talet. Tore var något år äldre än jag, han var tidigt ute på intellektuella strövtåg, och var nog den förste av oss som medvetet satsade på konsten. Min far såg mig bläddra i en bok om van Gogh och blev uppbragt; han ville inte ha lögn i sitt hus. Professor Romell, far till min kamrat Vigg, blev rasande när han såg mig dra omkring med en sådan bok.

Det var inte frågan om någon gängbildning mellan oss som senare kom att ägna oss åt bildkonst. Så till exempel är Per Olof Ultvedt (då kallad Hante och som jag åkte mycket skidor med) noga med att påpeka att han inte bodde i Djursholm utan i Näsby Park. Där satt han i en källare och gjorde små konstiga objekt som kunde röra sig och klappra via snören och vevanordningar. Sedermera har han utfört sådant i större skala, som bekant. Hante fängslade mig främst som utförsåkare. I en tid då man skulle åka nästan upprätt men med en stark framvikt kröp Hante ihop som en ilsken boll. Han slog de flesta.

Jag tror inte att någon av oss hade en föreställning om att vi skulle komma att ägna oss åt konsten senare i livet."

Sedan 1950-talets början har Renqvist avbildat djur, om sina djurskulpturer skriver han: "Mina bilder av djur är inte porträtt av den eller den katten eller strutsen. De är tillkomna i en föreställning om att djurs kroppar och rörelser motsvarar åtbörder och hudminnen i vårt eget psyke. De är en psykologisk balett inom den tradition som kallas fabler".

Skulpturen "Lilla elefanten drömmer" finns i större storlek tillsammans med två mindre elefanter på Greta Garbos torg på Södermalm i Stockholm och i Jarlaberg.