Uppvuxen på en bondgård i Skåne fick Asmund Arle starka intryck av djuren på gården. Intryck som sedan kom att prägla en stor del av hans konstnärskap. Efter avslutade studier vid Konstakademien i Stockholm, då han bland annat studerade för Eric Grate, flyttade Arle till Frankrike 1949, där familjen bosatte sig utanför Paris i Villier-le-Bel. Han gjorde otaliga teckningar av djuren som transporterades till det närliggande slakteriet. Dessa teckningar blev sedan skisser för Arles första skulpturer, i början framför allt föreställande kalvar. Flera mindre bronsskulpturer föreställande sonen Staffan som också tillkom under den här perioden. Dessa skulpturer utstrålade både en sårbar utsatthet och på samma gång en inre styrka, vilket har varit genomgående i Arles konst sedan dess.

Under tiden i Frankrike kom Arle i nära kontakt med verk av såväl August Rodin som Alberto Giacometti. Det är tydligt att Arle tagit i sina egna verk tagit stora intryck av ensamheten och den eviga strävan i Giacomettis konst.

Arle hade sin första soloutställning på Galleri Färg och Form 1959 efter flytten tillbaka till Sverige. Ett par år senare, 1961, dog hans fru oväntat vilket gjorde Arle oförmögen att arbeta för en längre period. Samma år blev han professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Först när han mötte Lizzie Olsson, som blev hans andra fru, återkom så småningom lusten och inspirationen att fortsätta skapa.

Arles motivvärld av spädbarn, kattungar, grisar, fåglar, kalvar och hästar är inte ståtliga, klassiska skulpturer utan är ömsinta porträtt av livet när det är som mest skört och sårbart men också när livskraften är som starkast och tydligast.