Det är något märkligt med Åke Göranssons konstnärskap, det blir ständigt nyupptäckt! Så var det när Riksutställningar genomförde en omfattande utställning 1978, på Millesgården 1992, Göteborgs Konstmuseum och Prins Eugens Waldemarsudde 2003 i samband med att det var 100 år sedan han föddes och 60 år sedan han dog och nu senast när Göranssons märkvärdiga konstnärskap aktualiserades med en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm med titeln "Färgens tröst" 2022-2023 och en film av Pontus Hjortén som heter ”Livet är kort konsten lång”. Såväl Göranssons tragiska och korta levnad som hans säregna måleri har skapat en myt som fortsätter att fascinera.

Efter att ha slitit som lärling på en raksalong redan som 13-åring och tvålat in hakor från åtta på morgonen till nio på kvällen, blev han till sist utlärd barberare i hemstaden Göteborg. 1923 tillbringar han ett år i Dals-Ed hos turistortens ende frisör, Gustafsson, som också blir hans vän och modell. I det lilla samhället lär Åke känna sitt livs enda kärlek och mor till hans barn, Inga Andersson. Vid sidan av sitt slitsamma arbete studerar han korrespondenskurser i teckning och målning. 1924 blir han deltidselev på Valands och sällar sig till de unga konstnärerna som slöt upp runt sin lärare Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 går han knappt ut och tar skydd i moderns etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. 1937 tas han in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och har tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Åke Göransson blir kvar på Lillhagen i fem år innan tuberkulosen tar hans liv.

Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mor Hanna en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt med målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap till slut lyftes fram i ljuset. Genom inköp möjliggjorde Gösta Stenman räddningen av verken. De renoverades, klistrades på pannå och ramades. Utställningen på Modern Konst i Hemmiljö på Strandvägen i Stockholm 1941 mottogs mycket positivt och blev början till stor uppmärksamhet om Göranssons konstnärskap.

Om Göteborgskoloristerna förknippas med färgexplosioner så utgör Åke Göransson undantaget i den sammanslutningen av konstnärer. Hans närvaro på Valands målarskola var tidvis mycket sporadisk, eftersom hans knappa ekonomiska situation tvingade honom att arbeta halvtid som frisörbiträde och han var även något av en enstöring. Göranssons tidiga, små landskapsmålningar i dämpade färgskalor anses främst inspirerade av Cézanne och i viss mån Aguéli. Snart fann han dock en mycket personlig stil där färgerna grönt och violett sett i ett blont färgdis kom att spela en stor roll. Erling Ärlingsson berättar om hur kamraten lade upp färgerna på paletten utifrån noga teoretiska spekulationer: "Han hade endast ljust cadmiumgult, cinnober, smaragdgrönt, ultramarinblått och zinkvitt på sin palett. Någon gång troligen utökat med guldocker. Tre av de fyra första plus vitt, blandade i olika proportioner, gingo alltid igen i alla de färgytor, som tillsammans byggde upp modellen. Han utgick ifrån att gult var högsta värmen och blått största kylan. Jag minns att Schiöler och i synnerhet Magnusson och jag beundrade hans konsekventa teknik vid uppläggningen av modellen." (Arne Stubelius "Åke Göransson", s. 32).

.Auktionens målning "Gatan, blått hus, gult hus" har tillkommit under åren 1932-33 då Göransson målade en svit av Göteborgsgator. Där möter vi färgdiset och den dämpade färgskalan som i sina delar skiner upp med cinnober och ockra ställt mot de ultramarina huskropparna – en kärleksförklaring till hans egen färgpoesi och till hans hemstad Göteborg. Allt blir till rämnande, glidande och samtidigt perfekt balanserade färgblock, översköljda och inifrån genomstrålade av det ljus som bara Göransson kunde frammana.