Dmitry Krasnopevtsev (1925–1995) var en av Sovjetunionens mest begåvade metafysiska målare. Hans konstnärliga vision låg i linje med den hos Giorgio Morandi och Giorgio de Chirico, pionjärerna inom den metafysiska konströrelsen. Krasnopevtsev arbetade till stor del i isolering och utvecklade ett djupt personligt bildspråk centrerat kring enkla föremål – kärl, snäckor, stenar, torkade växter, gamla rör – arrangerade i sparsamma, ofta strama kompositioner. Hans verk väcker en känsla av tidlöshet, som om de vore fria från det sovjetiska livets ideologiska påtryckningar och materiella realiteter.

Faina Balakhovskaya, konstkritiker och curator, skriver:

”Till skillnad från de flesta av sina landsmän idealiserar han inte det förflutna. Hans förflutna präglas inte av ideologi, det rymmer varken sorg, stolthet eller hopp – endast en ihärdig bekräftelse av förändringens oåterkalleliga natur och slutet som oundvikligt. I målningarnas rum, berövade luft, ljus och tyngd, stannar tiden, färgerna bleknar, blommorna förvrids och torkar ut. Rädslan, tidens ständiga följeslagare, kyler ner det surrealistiska mörkret som flyger in från okända håll. Som arvtagare till Morandis och de Chiricos metafysiska verk är Krasnopevtsev en principfast antimodernist.

Han anser sig fortsätta de klassiska traditionerna inom den höga konsten och avvisar alla kategorier av det fashionabla och trendiga. Det enda han verkligen upptäckte i sina västerländska samtida konstnärers verk var intresset för onödiga, vardagliga saker. Men rör, järnplåt och kärl är inte bara skräp i hans verk, och de blev inte heller vanliga huvudpersoner i popkonsten. Tvärtom, genom att övervinna sin egen fattiga natur fick de en symbolisk betydelse och förkroppsligade på många sätt känslan av den oersättliga förlusten av evig skönhet."