Alfred Lenica var både en framgångsrik bildkonstnär som räknas till en av de främsta inom det polska 1900-talets avantgarde och verksam som professionell musiker. Han började sin högre utbildning 1922 vid universitetet i Poznań på avdelningen för juridik och ekonomi. Ett år senare började han på Musikkonservatoriet i samma stad, där han studerade stråkinstrument. År 1925 studerade han vid Adam Hanytkiewiczs och J. Kubowicz Private Institute of Fine Arts.

Under andra världskriget bodde Lenica med sin familj i Kraków där blev han vän med konstnären Jerzy Kujawski. Tack vare honom fick Lenica upp ögonen för surrealismen och anslöt sig till de avantgardistiska konstnärerna koncentrerade kring Tadeusz Kantor.

Lenicas sökande efter sin egen individuella konstnärliga stil började på 1940-talet under kriget med små verk på papper. För honom var den dramatiska krigsperioden i det ockuperade Polen den tid då han vågade sig in på avantgardekonstens förbjudna territorium och experimenterade med abstrakt konst i sällskap med framtida framstående polska konstnärer som nämnda Kantor och Kujawski med flera. Efter kriget, 1947, var Lenica en av medgrundarna till Poznań-gruppen 4F+R (Forma – Form, Farba – Paint, Faktura – Texture, Fantastyka – Fantasy + Realizm – Realism), och ett år senare, tack vare sina betydande kontakter inom det polska konstlivet, deltog han i den första moderna konstutställningen i Kraków.

Under slutet av 1940-talet slutade Lenica att måla föreställande och figurativt och övergick till att skapa drömska, ödsliga landskap med en monumentaliserad och förenklad form. Mellan 1945-1950 skapade Lenica många krigsrelaterade målningar som visades utan större uppmärksamhet, samtidigt som han i det tysta laborerade med fantastiska, abstrakta bilder fria från politiska budskap, utförda i olika komplexa tekniker med många typer av färg, fernissa och bläck; hans första verk i tachismens anda. Dukens yta täcktes med flera lager av olika sorters färg och förseglades med lack. Denna metod liknade Jackson Pollocks under samma period. 1949 målade Lenica ”Farby w ruchu” (Paints in Motion), en komposition av fritt flytande färgfläckar som anses vara den första polska Tachiste-målningen.

Även om Lenicas målningar vid första anblicken framstår som en lek med abstrakta former uppbyggda av olika färger, fläckar, linjer och dynamiska grupperingar uppmuntrade titlarna han gav verken till en mer eftertänksam tolkning. Konstnären underströk ofta att hans främsta mål var att genom måleri hitta ett sätt att kommunicera upplevelser och känslor som är svåra att definiera. För honom var det också det som gjorde att måleri liknade musik, hans andra livspassion. Han skrev talande på baksidan av en av sina akvareller:
“A drawing, a line, is the architecture of a painting, and the paint, colour – its the music."