Henri Michauxs verk på papper i rödkrita (sanguine) från omkring 1942 intar en unik plats i konstnärens produktion eftersom endast omkring 15 teckningar från denna period är kända.

Dessa teckningar, som skapades under andra världskrigets mörka år, speglar ett rastlöst sökande efter nya uttrycksformer. Den röda kritan med sina jordnära toner, gjorde det möjligt för Michaux att fånga intryck med särskild omedelbarhet. Mediet passade hans intresse för av psykiska tillstånd

Michaux övergav under denna period konventionell figuration till förmån för hybridtecken som svävar mellan skrift och teckning. De röda kritlinjerna pulserar, klustrar och sprids över papperet, vilket antyder animerade figurer, nervösa folkmassor eller mikroskopiska organismer utan att någonsin helt lösas upp i identifierbara motiv. Denna tvetydighet är central för Michauxs projekt: han strävade efter att kringgå rationell kontroll och ta del av vad han kallade ”det inre rummet”. I stället för att skildra yttre händelser registrerar teckningarna oro, instängdhet och psykisk turbulens, som om historiens våld översattes till ett privat, språk.

På sköra pappersark konstruerade Michaux ett helt eget universum av tecken, vilket förebådade hans senare experiment med bläck; frenetiska, surrande s.k. meskalinteckningar med ett eget påhittat skriftspråk.