I Paris, under 1900-talets första decennier, fann ”la vie de bohème” sin mest färgstarka företrädare i målaren Moïse Kisling, en man vars livsglädje endast överträffades av hans passion för måleriet.

Kisling såg Frankrike som det enda land där en målare kunde leva, arbeta och utvecklas; han lämnade sitt hemland Polen 1910 och tillbringade de följande fyrtio åren mellan Paris och staden Sanary-sur-Mer nära Medelhavet. Amedeo Modigliani, Jules Pascin, Georges Braque och Chaïm Soutine hörde till hans närmaste vänner, men hans värme och otyglade livsglädje sträckte sig långt bortom denna krets och blev legendarisk i Montmartre och Montparnasse. För Kisling räckte det inte med att bara delta i livet; han njöt av det och inspirerade andra att delta i hans hyllning till livets och skapandets glädjeämnen.

Kislings målningar speglar denna otyglade vitalitet. De är färgstarka skildringar av hans värld – landskap, porträtt, stilleben, blommor och framför allt kvinnor – återgivna med en särskild klarhet och sensualitet. Han arbetade i mättade, outspädda nyanser, medveten om att han målade för eftervärlden och om tidens oundvikliga blekning av färgerna. De lysande blomsterkompositionerna, de sensuella nakenstudierna mot bakgrund av rikt mönstrade textilier och de raffinerade porträtten vittnar alla om en djupt personlig och omedelbart igenkännbar vision.

Som författaren och kritikern Joseph Kessel har påpekat, framstår Kislings verk som en strålande memoar över ett intensivt levt liv.

Under åren efter andra världskriget, efter en period i exil i USA långt från sin familj, återvände konstnären till Frankrike och bosatte sig permanent i Sanary-sur-Mer, i den villa han hade byggt i slutet av 1930-talet. Där, omgiven av Medelhavets ljus och lugn, tillbringade Kisling sina sista år och fortsatte att måla med oförminskad intensitet fram till sin död 1953.

Foto: Moïse Kisling, ca 1916, okänd fotograf