César Manrique (1919–1992) föddes i Arrecife på Lanzarote, en ö vars landskap och identitet han kom att prägla på ett unikt och bestående sätt. Efter studier vid konstakademin San Fernando i Madrid, där han var verksam mellan 1945 och 1964, etablerade han sig som konstnär med återkommande utställningar både i Spanien och internationellt. Under 1950-talet rörde han sig mot ett icke-föreställande uttryck och fördjupade sig i materialens egenskaper, vilket förde honom nära den spanska informella rörelsen.

År 1964 flyttade Manrique till New York, där han höll tre separatutställningar på Catherine Viviano Gallery. Mötet med amerikansk abstrakt expressionism, popkonst och kinetisk konst blev avgörande för hans fortsatta konstnärliga utveckling och bidrog till att vidga hans visuella språk.

Vid återkomsten till Lanzarote i mitten av 1960-talet inledde han en rad banbrytande projekt i gränslandet mellan konst, arkitektur och landskap. Dessa projekt, lika estetiska som etiska, syftade till att lyfta fram öns vackra natur och skapa en ny internationell bild av Lanzarote. Manriques arbete kom därmed att spela en central roll i öns omvandling och anpassning till en växande turistnäring, samtidigt som han värnade om dess unika miljö.