Eduard Wiiralt räknas till en av de mest framstående grafikerna i Estland under 1900-talets första hälft. Han föddes i Goubanitzy, en ort som vid tiden tillhörde S:t Petersburg. Vid elva års ålder flyttade han tillsammans med sin familj till Estland, varvid han vid sjutton års ålder påbörjade studier under konstnären Nikolai Triik vid en konstskola i Tallinn. Dessa studier avbröts emellertid till följd av den tyska ockupationen under Första världskriget samt de omvälvningar som följde i spåren av Ryska revolutionen.

Under perioden 1925–1938 var Wiiralt verksam i Paris, där han utvecklade sitt konstnärskap och skapade flera av sina mest betydelsefulla verk, däribland etsningen "Pörgu" (Helvetet) där Wiiralts absurda figurkompositioner och karakteristiskt, expressionistiska stil är lätt att känna igen.

Wiiralts internationella erkännande kulminerade när han vid den internationella grafikutställningen i Wien 1937 tilldelades en guldmedalj och betraktades som en av Europas ledande grafiker.
Efter sin tid i Paris vistades han under en period i Marrakech i Marocko, vilket kom att påverka hans motivval. Från denna fas i hans konstnärskap återfinns skildringar av kameler samt stadens lokalbefolkning.

I samband med utbrottet av Andra världskriget återvände Wiiralt till Estland. Efter ett misslyckat försök att ta sig tillbaka till Paris 1944 kom han istället att vistas i Tyskland, för att därefter vidarebosätta sig i Sverige.

Wiiralts konst kännetecknas ofta av motiv föreställande människor och djur, men omfattar även landskapsbilder. År 1946 återvände han till Paris, där han förblev verksam fram till sin död 1954.