Stefan Johanssons uppväxt i Värmland betydde mycket för hans livsorientering. Naturen fick ett starkt grepp om hans själ vilket yttrade sig i hans konst såväl som i de nationalromantiska dikter han skrev under hela livet. "Höstkväll vid älven" är utförd under konstnärens senare år då landskapsstudierna och molnstudierna blir allt vanligare. I verket har han använt sig av svartkrita för att med små streck arbeta fram motivet. Tekniken återfinns i flera verk av Johansson, bland annat ett självporträtt utfört 1944 (Värmlands museum). Himlafenomen fängslade honom och dess mystik genomsyrar även Johanssons mest realistiska verk. Spelet mellan ljus och mörker fungerar som en metafor för konstnärens ibland turbulenta inre själslandskap. Johanssons verk går bortom det rent visuella och når betraktarens känslomässiga innersta.

Stefan Johanssons sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiörer- och stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. Gatuljus reflekterande i vatten var ett motiv som tidigt fångade Johanssons intresse och som han regelbundet återkom till under återstoden av sitt konstnärskap.

Stefan Hammenbeck skriver i "Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog", 2007: "Det går att belägga att Johansson med noggrant intresse tog del av de konstutställningar som visades i Stockholm under hans tid där. För Strömbom har han berättat, hur han och andra akademipojkar såg Eugène Janssons och Nils Kreugers utställning i Blanchs konstsalong hösten 1898. 'Akademipojkarna - flockades som fräsande kråkor kring den [med 'den' menar han sig själv], som var omdömeslös nog att ställa sig förstående till Janssons konst - som genom år under kvälls- och nattvandringar levat sig in i dessa lufter och därför omedelbart förnam hur sann och personlig han var' ".