När Anders Zorn går ur tiden, gör han det som en av Sveriges främsta konstnärer genom alla tider. Vilket medium han än gav sig hän, gjorde han det med en sällan skådad skicklighet och elegans, till synes okomplicerat och spontant, men ofta noga studerat och förberett. Likaså rörde han sig obehindrat mellan aristokratin och allmogen, påklätt, tillknäppt liksom naket och fritt.

Redan i unga år drogs Anders Zorn till världen utanför hembygden och företog många resor till olika spännande platser. Hans sällsamt skickliga teknik som akvarellist väckte internationell uppmärksamhet, inte minst genom porträtt och genrebilder som visades på utställningar runt om i Europa. Zorns genombrott kom under hans resor i London och Paris, där han anpassade sig till en internationell publik och utvecklade sitt karakteristiska måleri. Under denna period övergick han i allt högre grad till olja, vilket gav honom större möjligheter att utforska ljus, hudtoner och reflektioner – särskilt i sina berömda badmotiv. Hans konstnärliga talang var enastående, och oavsett uttrycksform – från tidiga akvareller till noggrant utformade bronsskulpturer och kraftfulla oljemålningar – präglas hans verk av en imponerande kvalitet och stor teknisk skicklighet. Trots internationella influenser och framgångar höll han alltid sin hembygd i Dalarna högt. Mora förblev den självklara platsen för högtider som jul och midsommar, och det var i det enkla vardagslivet där han kände sig som mest hemma. Efter nästan tio år med Paris som bas valde Anders och hustrun Emma därför sommaren 1896 att återvända till Sverige och slå sig ner i Mora, där konstnären fördjupade sitt intresse för det svenska landskapet och folklivet. Här utvecklade han en mer nationellt präglad motivvärld, med skildringar av allmoge, traditioner och natur, ofta i form av nakna eller halvnakna figurer i fria utomhusmiljöer.

År 1904 köpte Zorn mark vid Österdalälven, några mil utanför Mora, med målet att leva ett liv som påminde om tidigare generationers – enkelt och nära naturen. Till platsen, Gopsmor, flyttade han flera byggnader från trakten och använde den som en tillflyktsort dit han reste ett par gånger om året. Där kunde han arbeta ostört och fördjupa sig i sitt konstnärskap utan yttre störningar. Den avskilda miljön gav utrymme för koncentration och skaparglädje, och här tillkom flera av hans mest betydelsefulla verk. Det dubbla boendet var inte främmande för Zorn som redan var väl förtrogen med allmogens fäbodkultur. Där fördes en enklare livsföring, av vissa kanske uppfattat som allt för primitivt för det beskrivs hur Erik Axel Karlfeldt vid ett besök generades över enkelheten.

Anders Zorn blev vid sidan av sitt stora konstnärskap en av landets stora kulturfrämjare. Framför allt strävade han mot ett historiskt bevarande av bland annat allmogekulturen. I Gopsmor sysselsatte sig Zorn och hans gårdsfolk med traditionsenliga sysslor och roade sig med danslekar inomhus och om vintrarna åktes det skidor flitigt. Flera av Zorns mest folkkära motiv tillkom i Gopsmor, där "I Eldhuset", "Improviserat bad" och "Dans i Gopsmorstuga" kan nämnas som exempel. De modeller som följde med till Gopsmor deltog ofta i hushållsarbetet, och det är i skildringarna av dessa vardagliga ögonblick som hans konst når särskild intensitet och uttryckskraft. Hans Henrik Brummer beskriver Zorns bilder från Gopsmor så som ”sensualismen hos en okonstlad livsform. Att han [Zorn] skildrade ett arkadiskt lyckorike var helt i enighet med hans konstnärliga program”.

Frans Estenberg, som skötte om Gopsmorsstugan åt Zorn, skrev i sina dagboksanteckningar i januari 1907 att "Zorn målar Kesti som bär vatten" och syftade på auktionens målning "Hämta vatten". Kesti var ingen mindre än Hållams-Kesti, som tillhörde favoriterna bland Zorns modeller. Den vackra kullan Hållams-Kesti stod även modell för Zorn i "En flykting" där han till en början tänkt sig två kullor skidandes i snölandskapet. Men han ändrade sig och tog bort den ena flickan och Hållams-Kesti målades om till självaste Gustav Vasa, bland annat genom tillägg av det karakteristiska skägget! Bland vintermålningarna från början på året 1907, till exempel "Moraflicka på skidor", "Rättvikskulla i snö" och "En flykting", hör "Hämta vatten" till de allra främsta. Hållams-Kesti har avbildats i den vackra vinterdräkten för Morakullor där det röda hårbandet avslöjade för de som var intresserade att kvinnan ännu var ogift. I bakgrunden syns de långa skidorna - en nödvändighet för att vintertid kunna ta sig ut till Gopsmor och dessutom en populär fritidsaktivitet - samt en annan flitigt arbetande kulla som är sysselsatt med att bära in ved till stugan. Om målningen "Hämta vatten" skrev Tor Hedberg att "koloriten här är mera smältande, med den elfenbensgula skinnpälsen så utsökt insatt mot den vita snön och det bruna trävirket. Zorns kärleksfullt målade pälsar kunde förtjäna ett kapitel för sig; man ser hur han njutit av deras åldriga patina."

Med sin karakteristiska virtuositet i penselföringen och en enastående känsla för ljus och rörelse förvandlar Zorn denna enkla handling till ett poetiskt ögonblick, laddat med närvaro och intimitet.

Målningens första ägare, konsul Erik Brodin, var en god vän till konstnären och i hans stora konstsamling fanns några av konstnärens allra främsta verk i privat ägo, så som ”Kaikroddare”, ”Väninnor”, ”Reflexer”, ”Söndagsmorgon” för att bara nämna några, liksom auktionens utsökta ”Hämta vatten”.