Konstnären Carl Larsson har för alltid skrivit in sig i vår svenska konsthistoria mest känd som sekelskiftets uttolkare av familjen och hemmet genom sina akvareller utförda i Sundborn, liksom för de friska friluftsmålningarna från hans tid vid konstnärskolonin i Grèz-sur-Loing samt de många porträtten av familjemedlemmar, vänner och barn. Mindre känt är det intressanta och sökande måleri som förebådade denna vändning i stil och konstnärlig utveckling.

Starkt präglad av undervisningen vid Konstakademien i Stockholm samt det franska salongsmåleriet arbetade den unge konstnären i en traditionell och ofta symbolrik och litterär stil. Efter sin första vistelse till Paris 1877 där den målmedvetne aspiranten satsade på det akademiska måleriet för att erövra Salongen fick han försörja sig hemma i Stockholm på olika illustrationsuppdrag. I november 1879 återvände Larsson till Paris i sällskap med Ernst Josephson. Brydd av motgångar och ett mörkt sinnelag vände hans sig till sin gamla akademiprofessor Fredrik Wilhelm Scholander för att be om råd. Scholander rådde honom att orientera sig i en mer realistisk riktning, men Carl Larsson gick sin egen väg och fortsatte med målningar med historiskt eller anekdotiskt innehåll och kostymstycken. Ett exempel på detta är ”Häxans dotter” – en för Larsson typisk bild vid denna tidpunkt, fylld med symboler, som han påbörjade i Stockholm.

Häxans dotter syns sittande med en uppslagen bok i knät, i handen en penna och vid sin sida en kisande vit katt. På axeln sitter en uggla och nedan henne en skalle samt några möss. Detta vanitastema syns också i målningen ”Résignation, c’est la dernière religion”. Auktionens stora duk utförd i en slags egen sfumato-teknik är en synnerligen ovanlig, intressant och omskriven målning.

Axel L. Romdahl i Ord och Bild 1921 skriver i en artikel om ”Romantiken i Carl Larssons konst”. Han benämner ”Häxans dotter” som en slags anklagelse mot samhällets orättvisor. ”Carl Larsson omskapar den till något romantiskt äventyrligt, gör den vedervärdiga verkligheten till dikt, utan att dock vinna en äkta befrielse från den. Grändernas dunster sitta i för mycket och låta sig icke förjagas av poesiens renande fläktar”.

Återigen refuserades hans verk av Salongens jury, men med hans egna ord i ett brev till Albert Bonnier beskriver han hur juryn ”gett mig en hälsosam knuff för mina bisarra idéer”. Här tar hans inflikade konstnärliga väg slut och i stället ska han hädanefter vandra en annan fram. Han skänker målningen till sin färghandlare Monsieur Aprin och senare hänger den hos gymnastikdirektör Berg på Champs Élysées i Paris. Det är en nedstämd Carl Larsson som tack vare vännen Karl Nordströms inrådan sätter sig på ett tåg söderut mot Grèz där hans mörker ska lätta när han finner ny målarglädje och hittar hem hos sitt hjärtas Karin på den franska landsbygden.