Carl Larsson utförde "Tyst protest / Carl Larsson som Napoleon" under sin vistelse i Paris 1881 och om verket berättar Ulwa Neergaard följande: "Om denna pastell berättas det, att doktor Axel Munthe och en av hans vänner, en ambassadör, uppsökte Carl Larsson i hans ateljé i Paris, när han höll på med att fullborda denna målning. Båda blev förtjusta i tavlan och ville förvärva densamma. Detta hade Carl Larsson inget emot. För att avgöra vem av dessa två, som skulle bli den lycklige ägaren, singlade man krona och klave om saken. Ambassadören vann och tavlan följde med på ambassadörens olika tjänstgöringar runt om i världen".

Konstnärens vistelse i den franska huvudstaden var turbulent. Han var fattig och bodde i en billig ateljébostad i Montmartre som under vintermånaderna, enligt ett brev som han skrev till August Strindberg, var förfärligt kallt. Han blev också refuserad på Salongen 1881 vilket slog hårt på hans självförtroende. I "Tyst protest / Carl Larsson som Napoleon" porträtterar han sig själv som Napoleon med ett sammanbitet ansiktsuttryck.

Vad protesterar Carl Larsson mot i verket? Man kan tänka sig att han protesterar mot det franska konstetablissemangen efter att de refuserat hans verk på Salongen. I ett bredare perspektiv kan man också tolka verket som ett motstånd mot Konstakademin, en institution som bland många unga konstnärer vid tiden ansågs vara förlegad och konservativ. Från och med 1870-talet började de unga konstnärerna i allt större utsträckning att förlägga sina utlandsstudier i Frankrike till skillnad från sina äldre kollegor vars skolning skett i Tyskland. I centrum för den nya stilen var friluftsmåleriet, även kallad plein air, där konstnärerna lämnade sina verkstäder och började måla utomhus. Nya produkter som exempelvis färdigblandad färg på tub möjliggjorde det för konstnärerna att lämna sina ateljéer och röra sig fritt i staden och naturen med sina redskap.

I Frankrike mobiliserade svenska unga konstnärer sig under 1880-talet i ett gemensamt motstånd mot Konstakademin i Sverige vars konstsyn och praktiker ansågs vara stagnerade och omoderna. De kom att kallas för opponenter och bland de centrala figurerna hittar vi Carl Larsson. I denna revolutionära tidsanda kan man förstå hur Napoleon blev en passande symbol.