I "Norrström med Bondeska palatset, Stockholm" av Elias Martin ser vi den pampiga fasaden på det Bondeska palatset så som det såg ut 1799. Byggnaden, som stod klar året innan, uppfördes av riksrådet och riksmarskalken greve Carl Bonde af Björnö (1741–1791) och var tänkt som hans stadsresidens. Bondeska palatset upptog större delen av kvarteret Rosenbads södra del.

Auktionens målning för tankarna till Venedig och italienska vedutamålare. Likt en Canaletto placerar Elias Martin vattenytan i centrum. Den mäktiga palatsbyggnaden speglar sig i vattnet från sidan och Martin utnyttjar centralperspektivet för att styra vår blick mot den lilla ön Strömsborg i Norrström. Här fanns restaurang, badhus och kägelbanor, men ingen broförbindelse. I stället glider roddarmadammernas båtar fram och tillbaka över vattnet likt Venedigs gondoler. Ett festklätt sällskap från palatset är på väg ner i slupen som ska föra dem över vattnet inför kvällens begivenheter. Kors och tvärs färdas handelsmän med sina varor, och vid palatsets kaj arbetar tvätterskorna med dagens byk. Det är full aktivitet, men de enda ljud som frammanas i betraktarens fantasi är vågornas skvalp, klappret från hästhovar samt samtal och rop. Det skulle dröja många år innan Vasabron och Centralbron kom att omge Strömsborg med dundrande trafik och kvarteret Rosenbad förändras.

I slutet av oktober 1898 inleddes rivningen av Bondeska palatset för att ge plats åt Rosenbad, uppfört för Nordiska Kreditbanken efter ritningar av Ferdinand Boberg. Idag utgör Rosenbad säte för Sveriges regering. Bondeska palatset är ihågkommet genom en minnesplakett på Rosenbad, i hörnet mot Riksbron.

Carl Bonde af Björnö (1741–1791) var svensk greve, riksråd och riksmarskalk. Han instiftade 1783 Vibyholms fideikommiss och lät 1787 påbörja bygget av det nya Bondeska palatset i kvarteret Rosenbad i Stockholm. Palatset var tänkt att fungera som hans stadsresidens efter att det tidigare Bondeska palatset på andra sidan Norrström hade sålts till Stockholms stad och blivit rådhus (idag säte för Högsta domstolen). Först 1798 stod det nya palatset färdigt.

Bondeska palatset gick i arv till hans son Gustaf Trolle-Bonde d.ä. (1773-1855), ”den blinde excellensen”. Han var en av sin tids mest belästa och bildade män och utnämndes till kammarherre, hovmarskalk och överstekammarjunkare. År 1826 utsågs han till en av rikets herrar med titeln excellens, en utmärkelse instiftad av Gustav III.

Gustaf Trolle-Bonde hade ett stort intresse för konst och litteratur, vilket återspeglades i den glansperiod som rådde under hans tid på Säfstaholms slott. Han byggde om och förnyade slottet och den omgivande parken enligt nyklassicismens och romantikens ideal. Säfstaholm blev hans huvudresidens och ett centrum för konst, musik och litteratur under 1800-talets första hälft. I umgängeskretsen ingick många av tidens framstående personligheter.

Sommaren 1797 besökte Elias Martin Säfstaholm. Han stod då på höjden av sin karriär och hade varit professor vid Konstakademien i tio år. Han delade många intressen med sin värd, bland annat för engelsk kultur och arkitektur. Under denna sommar köpte Trolle-Bonde två verk av Martin, vilket blev början på ett privat konstsamlande utan motstycke i svensk historia. Året därpå utförde Martin den aktuella målningen ”Norrström med Bondeska palatset, Stockholm”.

Excellensen gjorde ett stort antal förvärv till den växande konstsamlingen – genom beställningar, auktioner och förmedlare. Han var också en generös mecenat, och många av samtidens konstnärer stod i nära kontakt med honom. Vid 58 års ålder blev han blind. Trots att han sökte hjälp hos Europas mest framstående ögonläkare var alla försök förgäves, och han anpassade sitt liv därefter.

Vid Gustaf Trolle-Bondes död 1855 uppgick konstsamlingen till nära 200 verk, ungefär jämnt fördelade mellan svenskt och utländskt måleri. Eftersom det inte fanns några barn övergick Sävstaholm, Katrineholm, Herrestad, Bordsjö, Askeryd och Trolleholm till hans brorson Gustaf Trolle-Bonde d.y. (1802-1884). Även Trolle-Bonde d.y. var mycket konstintresserad och fortsatte i sin farbrors anda som mecenat och konstsamlare. Han var bland annat hedersledamot i Konstakademien från 1871 och ordförande i Stockholms konstförening. Genom arvskiften och försäljningar har den ursprungliga Säfstaholmssamlingen, inklusive verken från Bondeska palatset, senare skingrats.