”Aldrig förr hafva vi sett de norrländska elfdalarna återgifna på detta sätt, aldrig ha lappmarkernas och fjällviddernas ödsliga storhet tolkats så, som af Helmer Osslund”

Så skrev kritikern Gustaf Upmark efter att ha sett konstnärens utställning på Konstnärshuset hösten 1909 i Stockholm. Utställningen skulle bli Osslund genombrott och det var hans skildringar av de norrländska landskapen som uppmärksammades mest. Fortfarande idag är det dessa landskap som Osslund är mest älskad för.

1894 flyttade den då 27-åriga Osslund till Paris. Han studerade på Académie Colarossi där många av hans skandinaviska konstnärskollegor tidigare studerat. Via skolan kom Osslund i kontakt med den då fortfarande relativt okända konstnären Paul Gauguin och svensken hade honom som lärare i sex-åtta veckor under februari-april 1894. Trots den korta perioden hos Gauguin gjorde fransmannens syntetism ett stort intryck på Osslund.

Tillbaka i Sverige bosätter sig Osslund 1898 i Fränsta i Medelpad. Från och med den flytten skulle Osslund ägna sig åt det norrländska landskapsmåleriet fram till sin död 1938. Man brukar säga att Osslund föredrog att måla på hösten på grund av den färgprakt som naturen erbjöd. Dock är det tydligt i de otaliga sommar-, höst- och vinterbilder att han behärskade alla säsongers färger och karaktäristik.