Jämför teckning försåld på Bukowskis, auktion 488, kat nr 168, ”Mon Maître de Langue Italienne à Rome".

Johan Tobias Sergel utbildade sig först i Paris innan han reste till Rom 1767. Han tillbringade cirka
tolv år i den eviga staden och på andra håll i Italien. Tillsammans med yngre samtida kolleger som
Antonio Canova, Bertel Thorwaldsen och John Flaxman var han inflytelserik i utvecklingen av
nyklassicismen. Som begåvad tecknare såväl som skulptör, omfattar hans teckningar inte bara
klassiska figurstudier, utan också humoristiska och karakteristiska bilder, som med kvickhet och
känsla upptecknar alla de människor som han omgav sig med, och deras svagheter. 1779 kallades han
tillbaka till Sverige av Gustaf III och arbetade sedan i Stockholm resten av sitt liv.
Den 12 augusti 1767 anlände Johan Tobias Sergel till Rom på ett stipendium. Mötet med den eviga
staden var efterlängtat och under hela sitt liv fortsatte Sergel att betrakta Rom som konstens sanna
hem. I denna dubbelsidiga teckning utförd under Sergels Romvistelse 1767-1778 har Sergel avbildat
porträttstudier av sin påstådda italienska språklärare i Rom, en studie av en byst och en studie av ett
kvinnligt huvud på framsidan, och på baksidan studier av nyklassicistiska möbler och en studie av en
interiör i nyklassicistisk stil. Detta synnerligen goda exempel på Sergels teckningskonst tros alltså vara
en träffande representation av personen som lärde honom italienska efter hans ankomst till Rom.
Detta antagande åberopar sig på en annan teckning som föreställer samme herre med inskriptionen
”Mon Maître de langue Italienne à Rome” (Bukowskis, 17 maj 1993, kat nr 168). Namnet på Sergels
italienska språklärare är inte känt, men det har föreslagits att hans lärare var den schweiziskfödde
franske målaren Jean-Antoine Julien (1736-1799), kallad Julien de Parme.
Julien var den målare i Rom som Sergel skattade högst som konstnärlig framställare av klassisk poesi,
och de två var goda vänner. När Sergel sa att han endast hade sina studiekamrater som lärare i Rom
hade han många människor i åtanke, men främst tänkte han på Jean-Antoine Julien. Han ansåg Julien
vara en av de mest betydande konstnärerna, bland skulptörer såväl som målare, som han sa sig ha lärt
känna utomlands. Det var tänkaren Julien han hyllade främst, och i ett brev till sin vän orientalisten
Jacob Jonas Björnståhl den 1 augusti 1772 benämner Sergel honom med tillnamnet Julien ”le
filosophe” (R. Josephson, Sergels fantasi, s 113). Genom Julien blev Sergel bekant med gudarnas öden,
de grekiska hjältarnas karaktärer och de romerska kejsarnas bedrifter. I honom hade Sergel funnit en
äldre konstnärsvän, sedan länge bosatt i Rom, som hade kunskap om poesi, konst och historia. I sin
självbiografi från 1785 skriver Sergel att Julien var den ende som kunde bemästra den stora historiska
stilen, den ende värdig att återge Homeros berättelser i bilder.
Hur det än är i frågan om identifieringen av mannen, är skildringen en humoristisk och samtidigt
eftertrycklig ögonblicksbild, talande till sin natur och uttrycksfull för Sergels exceptionella talang som
människokännare. Behandlingen av de djupa fårorna i ansiktet, de insjunkna ögonen, de två knotiga
fingrarna som höjs i en gest och de uppknäppta knapparna på livrocken ger alla karaktärsdrag,
livfullhet och personlighet till den avbildade. I andra handen håller han sin tricorne och käpp och den
öppna munnen antyder att han är på väg att deklarera något, måhända i undervisningssyfte.
Möblerna och interiören i nyklassicistisk stil som Sergel har avbildat på baksidan är även dem av stort
intresse. De är nämligen de enda kända avbildningarna av möbler som Johan Tobias Sergel har utfört
samt därtill unika dokument av italienska, nyklassicistiska möbler. Trots rådande allmän uppfattning
utvecklades stilen först i Italien, och inte i Frankrike, vilket Sergels teckning erinrar.