Barbro Bäckström är främst känd för sina skulpturer och reliefer i järnduk, ett material som hon fann en alldeles särskild möjlighet i. Här möts skulptur och teckning, volym och linje, i ett och samma uttryck. Motiven är ofta fragment av nakna människokroppar, där formerna antyder en rytmisk och böljande rörelse. Kropparna tycks nästan få liv genom skuggspelet som uppstår när betraktaren rör sig framför dem. Det är ett uttryck som på många sätt bröt mot traditionella föreställningar om vad en skulptur kunde vara.

Formspråket är avskalat, men enkelheten är skenbar. Bakom de reducerade formerna ligger en långt driven koncentration och ett fysiskt mödosamt arbete. Järnduken formas, böjs och bearbetas med händer och verktyg tills den kan fånga just den rörelse och närvaro som Bäckström sökte.

År 1991, ett år efter hennes bortgång, visade Malmö Konsthall en retrospektiv utställning som omfattade tre decennier av hennes konstnärskap, från 1960-talet till 1980-talet. Utställningstexten fångade på ett träffande sätt mötet mellan den mänskliga formen, det hårda materialet och de tidlösa motiven:

”Skulptörens intresse är oftast förhållandet volym-massa, men Barbro Bäckströms skulpturer är genomgående skal, behållare, höljen och hud – fröskal som bär liv, magar, ryggar, vingar, händer.”

Formerna utfördes i en rad olika material – från aluminium och plast till järnduk och metalltråd, men också i mer massiva material som brons. Särskilt järnduksskulpturerna framstår som teckningar i rummet: klassiska i sin form, samtidigt så lätta att de nästan tycks ha formats av luften omkring kroppen. Utställningstexten liknade dem träffande vid ”motvinden” som lagt sig runt människans kropp.

Men den till synes självklara lättheten var resultatet av ett omfattande hantverkligt arbete, med kulhammare, mejsel och hårda nypor. Efter närmare tjugo år av att utveckla sina figurativa nätteckningar mot en allt större frihet och precision lämnade Bäckström plötsligt detta uttryck. I en tidningsintervju formulerade hon själv sitt sökande: ”Jag vill åt en form som är levande”, en form som ”känns nära och som ligger oss alla nära”. Hon behövde inte beskriva hela kroppen. ”Det räcker med en liten bit i taget.”

Det är kanske just där, i fragmentet, som mycket av Bäckströms konstnärskap finner sin särskilda kraft. Kroppen behöver inte avbildas i sin helhet för att bli närvarande. En rygg, en mage, en hand eller en vingliknande form kan räcka för att antyda en hel människa. Det hårda järnet blir samtidigt något hudliknande, genomsläppligt och levande.

Barbro Bäckström studerade vid Konstfack 1960–64 och utbildade sig även till teckningslärare. Efter avslutad utbildning bosatte hon sig i Lund tillsammans med sin make, konstnären Holger Bäckström. I Moderna Museets samlingar finns såväl hennes skulpturer som teckningar representerade.

År 1998 donerades närmare 300 verk av Barbro Bäckström till Malmö Konstmuseums samlingar. Verken spänner över perioden från mitten av 1960-talet fram till hennes bortgång 1990 och ger en omfattande bild av hennes konstnärliga utveckling. I samband med donationen överfördes även ekonomiska medel till museet, vars avkastning är avsedd att finansiera ett betydande konstnärsstipendium i hennes namn.