Mamma Anderssons betraktas som en av Sveriges största och viktigaste konstnärer, hennes konstnärskap har kantats av stora erkännanden och framgångar. Den internationella karriären tog fart 2003 då hon representerade Sverige på Venedigbiennalen, 2006 tilldelades hon Carnegiepriset och året därpå hölls en hyllad separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Efter det följde en lång rad med utställningar på gallerier och institutioner runt om i världen. På São Paulo Biennalen i Brasilien agerade hon både konstnär och kurator 2018. Hon var den första svenska levande konstnären med separatutställning på konstmuseet Louisiana i Danmark, 2021. 2023 hölls en stor utställning på galleri David Zwirner i Paris, som tillsammans med Magnus Karlsson i Stockholm representerar Andersson. I våras hade hon för övrigt sin sjätte separatutställning på galleriet i Paris.
Mamma Anderssons målningar är personliga men inte privata. Scenerna ur vardagslivet, klassrummet eller den norrländska hösten är något som vi alla kan identifiera oss med. Verken är uppbyggda av lösryckta scener ur livet, sammanfogade till nya motiv. Inspirationen kommer från musik, film, böcker, fotografier, naturen – ett mentalt och fysiskt samlande av motiv och situationer att återge med hjälp av penseln. Bland de konstnärer som inspirerat henne genom åren finns Carl Fredrik Hill, Ivan Aguelí, Henri Matisse, Edvard Munch och Dick Bengtsson.
Under 1990-talet utgjorde minneslandskapen med sina vita björkar och fjällens siluett en stor del i Mamma Anderssons måleri, med åren har hennes motiv skiftat och utvidgats till interiörer och föremål som skulpturer och möbler. 1990-talets björkar blev ett kännetecken för Anderssons konst, det är ett av de vanligaste lövträden i norra Sverige och en del av hennes egen barndom, då hennes far tyckte om att slöjda i näver. De vita björkstammarna utgör ett spännande grafiskt element i landskapet och deras struktur och svarta teckning påminner enligt konstnären om ögon, som att björkarna har en blick som betraktar oss.
Mamma Andersson har själv berättat om hur hon i målningen ”Vännen” utgick från ett omslagsfoto på en bok om Hälsingland. Hon har ofta återkommit till just den boken och tjugofem år senare gick hon tillbaka till motivet och skapade målningen ”Dagen efter”, en mer abstrakt och avskalad version som ställdes ut på Louisiana och sedermera skänktes av konstnären till museets samlingar.
Mamma Andersson berättar om hur ”Vännen” kom till:
”Det här är den första versionen och jag har utgått från samma fotografi som i ”Dagen efter”. Jag minns att det var en helt annan målning under ”Vännen” som jag målade över eftersom jag inte var nöjd med den första bilden. ”Vännen” visades på Liljevalchs våren 1996, på en grupputställning med svensk samtidskonst som hette ”Alone Together”. Den och två andra av mina målningar köptes av galleristen Lars Bohman.
Jag och Jockum hade köpt en resa till Paris med pojkarna och kunde inte vara med på vernissagen. Vi bodde på ett litet hotell i Montmartre, ”La Colette”. En natt drömde jag att vi var en stor grupp som gick runt på Liljevalchs. Ernst Billgren guidade, så kom vi in i salen med mina målningar och en lampa blinkade ”Sold out sold out.” Jag berättade drömmen för Jockum och vi skrattade. Vi hade verkligen en fin och kär resa i Paris, vi vandrade i surrealisternas park Buttes Chaumont, besökte katakomberna, var uppe i Eiffeltornet och vi hyrde en roddbåt i närheten av zoo.
Sedan när jag kom hem till Stockholm och gick till Liljevalchs för att se utställningen, så mötte jag Folke Lalander som då var chef. Han slog ut med armarna och sa: ”Karin, alla dina målningar är sålda.” Det är märkligt men jag har haft några sådana sanndrömmar. Det här var en av dem.”
(Naumann och Andersson, ”Samtalen”, 2023, s. 129)
Kombinationen av porträtt och landskap var vanligt förekommande i konstnärens produktion under just 1990-talet. Flickorna i målningen framstår som anonyma och lite blyga. Temat är uppväxt och relationer och då främst kvinnliga relationer. I flera målningar återkommer just tre flickor eller unga kvinnor som lösgör sig ur gruppen, motivet härstammar från ett fotografi som följt med genom åren. Samma komposition återkommer till exempel i verket "All They Had To Do Was Dream" från 2001.
Cilla Naumann skriver så vackert i boken ”Samtalen” om hur Mamma Anderssons målningar väcker känslor av igenkännande och om vilka strängar som de slår an hos publiken:
”I början var det landskapen som fångade mig, känslan av att försvinna in bland hennes björkar. Sedan har hon i verk efter verk fortsatt att berätta om det som också har med mitt liv, min föreställningsvärld och vår gemensamma tid på jorden att göra.
Hennes komplexa interiörer, hennes scener av familjeliv, av skuggor och ljus, av dockor och statyer väcker inte bara upp egna rum, minnen, upplevelser och känslor utan sätter dem också på spel. I hennes bilder finns referenser till andra konstnärer och till konstverk som jag har sett sedan jag var barn, till filmer, berättelser och fotografier som är en sorts allmängods för vår generation. I hennes bilder ser jag min tid reflekteras i historien och det berör mig på ett särskilt sätt. Kanske är detta att upptäcka en verksam konstnär i sin egen generation något att vara mycket tacksam för.”
(Naumann och Andersson, ”Samtalen”, 2023, s. 15)