Utdrag ur boken "Anders Krisár" av Anders Krisár, utgiven av Orosdi-Back (Stockholm 2011) s. 46.

"Bronze/Wax #1 kan bara installeras en enda gång. Moderns brons- ansikte är kopplat till en strömkälla. När den slås på strålar stark hetta ut genom hennes ansiktsdrag av metall. Fixerat vid galleriväggens hörn hänger Krisárs vaxansikte mitt emot moderns, så nära att hennes värme under utställningens gång successivt smälter ner den högra sidan av hans ansikte. Slutresultatet är en urgröpning av den övre högra delen av hans vaxansikte och rester av nedrunnet vax som samlas i en formlös hög på gallerigolvet, en uppvisning som återigen tematiserar konflikten mellan beröring och penetration (strid och sammanbland- ning, press och punktering).

Den relationella processen i Bronze/Wax #1 var avslutad, men Krisár återvände till installationen två år senare för att bearbeta relationerna i Bronze/Wax #226 Han behöll det ursprungliga mor-son-paret på galleriets ena vägg. Krisár inkluderade sedan ett andra elektrifierat bronsansikte, denna gång en avgjutning av hans vanställda drag från två år tidigare, som svävade på den motsatta väggen på tryggt avstånd från sitt ursprung. Ännu blind (och likt ett fotografi, indexikalt kopplat till en förfluten händelse), är Krisárs bronsansikte en tidigare ömtålig och genomtränglig substans som nu hårdnat, en fysisk förflyttning från ett förflutet som formade det, och en kraftkälla i sig själv (på gott och ont), eftersom även han nu kan utstråla hetta. Poesin i det hela är ett fysiskt bokstavliggörande av psykisk projicering och emotionell överföring - en skulptur där skadan redan är skedd, vilket resulterar i ytterligare en, genomsyrad av den ständiga möjligheten till liknande laddade relationer med andra.

Allt är emellertid inte till skada. Inte heller passerar processerna i Bronze/Wax #1 och #2 utan lärdom: ytterligare två år senare kom Jeanette (2010; s. 140-41). Krisár formade en vaxavgjutning av sin hustrus ansikte med förnyad ömtålighet och genomtränglighet, men inte installerad på väggen utan liggande, med hennes lika blinda och fridfulla uttryck horisontellt mot taket. Eftersom hon är gjord i vax kan hon lätt deformeras och installeras därför på tryggt avstånd från Bronze/Wax #1 och #2. Denna gest återkallar, en sista gång, Nancys lika poetiska text om kropp och beröring, en text som kanske passar in på hela Krisárs arbete fram till idag, från landskap till torsor, själv och andra: "Kärlek är beröringen av det öppna."