Sigrid Hjertén hör till den svenska modernismens mest banbrytande konstnärer. Tidigt gick hon sin egen väg och utvecklade ett personligt bildspråk som utmanade samtidens traditionella konstideal. Våren 1909 reste hon till Paris för att studera vid Académie Matisse, där hon tillsammans med bland andra Isaac Grünewald, Leander Engström och Einar Jolin kom att ingå i den krets av svenska konstnärer som senare blev kända som ”Matisse-eleverna”. Med sitt djärva och färgstarka måleri bidrog de till att förnya den svenska konsten.

Under sin första sommar i Paris valde Hjertén och flera av de andra unga konstnärerna att lämna storstadens hetta för den franska landsbygden. Bland böljande landskap och soldränkta fält fann de nya impulser i naturens rika färgspel och möjlighet att ägna sig åt måleriet i lugn och ro. Ett av resmålen blev Le Puy i Auvergne, sydväst om Lyon, en pittoresk stad med en särpräglad arkitektur och ett omgivande landskap som kom att få stor betydelse för Hjertén. Tillsammans med sin make Isaac Grünewald återvände hon dit vid flera tillfällen under sitt liv. I sin bok om konstnären beskriver Anders Wahlström det franska landskapet som ett slags balsam för hennes emellanåt oroliga själ.

Hösten 1913 flyttade Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald till en ny bostad på Katarinavägen i Stockholm. Den vidsträckta utsikten över hamninloppet och det livliga folklivet utanför fönstren erbjöd ständigt nya motiv. Härifrån hämtade Hjertén inspiration till skildringar av sin älskade hemstad, dess kajer och blomstrande parker, liksom av de välklädda stadsbor som rörde sig genom det urbana landskapet. I hennes bilder blir vardagens scener till något mer än rena avbildningar – de omformas genom konstnärens självständiga blick och uttrycksfulla färgsinne.

Hjertén var en orädd experimentator som lät färgen spela huvudrollen i sitt måleri. Ofta tecknade hon direkt med penseln och frigjorde sig från ambitionen att återge verkligheten genom traditionella ljus- och skuggverkningar. I stället byggde hon upp motiven med sammanhållna färgfält och lät koloriten skapa både djup och rumslighet, i nära samklang med Henri Matisses konstnärliga idéer. Det dekorativa samspelet mellan målningens olika element blev centralt, liksom de medvetet förskjutna balanserna i kompositionen. Med diagonaler och en alltmer dynamisk penselföring skapade hon rörelse, rytm och spänning. Själv beskrev hon denna verkan som ”konstverkets melodi”.

Oavsett om motivet hämtades från det franska landskapets stillhet, som i det aktuella katalognumret, eller Stockholms pulserande stadsliv präglas Hjerténs konst av en kompromisslös vilja att finna ett eget uttryck. Genom färgens självständiga kraft, kompositionens rytm och det personliga förhållningssättet till motivet formade hon ett modernt måleri som bröt med konventionerna och än i dag framstår som både djärvt och nyskapande.