En stark expressivitet präglar Sven X:et Erixsons Stockholmsvyer från 1930-talet. Tillsammans med sin kärlek Bojan bodde han på Södermalm, först på Urvädersgränd och från 1934 på Bastugatan, med vidsträckt utsikt över staden. Hans lust att registrera stort som smått tycks ha varit outsinlig. Människornas vardagsliv och stadens mångfald fascinerade honom, liksom de nya neonskyltarna och ljusen som förändrade stadsbilden efter mörkrets inbrott. Stockholm befann sig i snabb omvandling, där modernitetens nya uttryck och tekniska landvinningar successivt tog plats i stadsrummet.

I X:ets närmaste omgivning fanns en rikedom av motiv. Ett av de mest spektakulära var omdaningen av Slussen, stadens pulserande knutpunkt, under 1930-talets första år. Särskilt fängslades han av den gamla Katarinahissen, uppförd 1883 i trä. Med sin stålkonstruktion och tekniska elegans påminde den om Eiffeltornet i Paris och framstod som en symbol för den moderna tidens framsteg. Hissen drevs ursprungligen med ångkraft, men elektrifierades 1915. Även den berömda Stomatolskylten, Sveriges första rörliga neonskylt, var knuten till platsen. Den monterades på Katarinahissen 1909 och flyttades 1933 till en närbelägen byggnad på Klevgränd 1.

Det var framför allt den gamla Katarinahissen som upptog X:ets intresse. Han återkom gång på gång till motivet, i en sådan omfattning att han själv lär ha skämtat om sin fascination. Inför en utställning i Norge ska han ha sagt: ”Nu har jag målat den så många gånger att de inte såg någon annan utväg än att riva den.” Hissen revs mycket riktigt 1933, innan han hade avslutat sitt sista verk med motivet. Den nya Katarinahissen stod färdig 1935, men den saknade sin föregångares särprägel som hade fängslat konstnären. I den gamla hissens konstruktion fann X:et inte bara ett återkommande motiv, utan också en koncentrerad bild av ett Stockholm i förändring.