När många av hans samtida konstnärskollegor sökte sig till Paris valde Axel Törneman inledningsvis München, där han kom i kontakt med den framväxande tyska expressionismen. Studierna för Carl Wilhelmson vid Valands konstskola i Göteborg hade väckt hans intresse för ljusets och atmosfärens betydelse i måleriet. I München utvecklade han ett personligt och kraftfullt bildspråk, präglat av mötet mellan symbolism och expressionism.

År 1902 fortsatte Törneman sina studier vid Académie Julian i Paris, där tidens radikala konstnärliga strömningar utmanade traditionerna och lade grunden för modernismens genombrott. Den internationella konstmiljön fick avgörande betydelse för hans utveckling. Efter en vistelse i Bretagne återvände han till Paris, där han 1905 utförde Nattcafé (Lumière artificielle) i två versioner. Med sin avancerade behandling av artificiellt ljus och dess inverkan på färgerna kom verket att bli ett av hans främsta. En av versionerna förvärvades av konstsamlaren Ernst Thiel och ingår i dag i Thielska Galleriets samlingar i Stockholm.

Verket innebar ett betydande genombrott för Törneman i Sverige och befäste hans ställning även i internationella avantgardistiska kretsar. Hans konstnärskap uppmärksammades långt innan de franska modernistiska strömningarna, förmedlade bland annat genom Matisseeleverna, fick sitt bredare genomslag i Sverige. Under 1910-talet erhöll han flera prestigefyllda monumentala uppdrag, däribland utsmyckningar för Riksdagshuset och Stockholms stadshus.

Det aktuella porträttet av Frida Cornelius (född Borch, 1882–1973), utfört 1919, är ett fint exempel på Törnemans förmåga att förena porträttkonstens tradition med ett modernt uttryck. Frida Cornelius framställs som en elegant, samtida kvinna klädd enligt tidens mode. Vid flygeln anknyter porträttet till hennes stora musikintresse och förkärlek för Chopins pianomusik. Miljön kan möjligen vara paret Frida och Gustaf Cornelius våning på Hovslagargatan i Stockholm. I våningens gästbok finns en anteckning av Axel Törneman daterad den 24 september 1918, året före porträttets tillkomst.

Törnemans motiv med en kvinna vid pianot förekommer i åtminstone två versioner. Det är möjligt att föreliggande målning utgör ett tidigt förslag, som konstnären därefter omarbetade i en ny version av nästintill identiska dimensioner. Efter Törnemans bortgång återfanns målningen i hans kvarlåtenskap.

Frida Cornelius växte upp i en musikalisk och konstnärligt präglad familj. Hennes mor, Emma Borch, född Hennequin, var fransyska och en framstående pianist och sopran som studerade för kompositören Jules Massenet. Även Fridas bror Gaston Borch undervisades av Massenet, vilket gör det möjligt att också Frida fick undervisning av honom.

I porträttet förenar Törneman en säker och levande personkarakteristik med en raffinerad känsla för färg, ljus och atmosfär. Målningen vittnar om hans virtuosa måleriska förmåga och hans särställning i den svenska modernismens tidiga utveckling.