Elsa Thoresen föddes i USA men med norskt påbrå. Hon bodde några år i Oslo, där hon också utbildade sig. En period studerade hon även vid Academie des Beaux–Arts i Bryssel, Belgien. Sedermera flyttade Thoresen till Danmark där hon gifte sig med konstnären Vilhelm Bjerke Petersen. De var båda centralgestalter i den radikala danska surrealismen, en gruppering som vände sin udd mot de nazistiska, tyska ockupanterna under kriget, men de lyckades fly över till Sverige, där de kom att umgås intensivt med konstnärerna i Halmstadgruppen.
Thoresen var påtagligt uppskattad av den internationella surrealismens portalgestalt André Breton. Denne valde ut verk av henne till rörelsens stora utställningar 1938 och 1947. Efter flykten till Sverige verkade hon både i Sverige och i Danmark under några år, men återvände till USA 1953. Med åren försvann Elsa Thoresen in i glömskan men de senaste åren har hennes konstnärskap upptäckts på nytt. 2018 kunde publiken för första gången på många år se en presentation av hennes verk på utställningen Kvindernes surrealism på Kunstforeningen Gl. Stranden och konstmuseet i Tønder i Danmark och på Mjellby konstmuseum i Sverige.
I den nyligen utkomna boken om Elsa Thoresen, "Good luck, Elsa", 2024, skriver Thomas Millroth följande om motiven ”Duvornas moln”; (…) Dock var Elsa Thoresen, som redan nämnts, med på Färg och From i Stockholm, september 1944, tillsammans med Vilhelm Bjerke-Petersen och Egon Möller-Nielsen. Den senare var bekant för Stockholmspubliken, och hans ’raffinerade linjeteckningar’ nämndes särskilt av kritikern Ulf Hård af Segerstad ii Svenska Dagbladet. Han bedömde de konstnärer som var nya för publiken med skarp blick. Bjerke-Petersen såg han som en doktrinär konstnär medan Thoresen berömdes för sina verk som var mycket självständigare än hans och utmärktes av en ’säregen och fängslande skönhet’, enligt Svenska Dagbladet, 26/9 1944. En sak beklagade han dock, nämligen att författaren Artur Lundkvist, som de säkert lärt känna i Söndrum, hade hittat på titlar, eller ’klistrat på etiketter ungefär som på syltburkar’, som recensenten hånfullt uttryckte saken. Han tyckte de var banala och att det var onödigt att binda åskådarnas fantasi. Hennes tavlor i sig själva ’har kraft att stimulera vars och ens inbillningskraft’. (…) Och om jag då försöker följa denna blick några år framåt och se vad Thoresen då målar stannar jag för Duvornas moln, 1944, målad i Sverige nära flykten. På ett avgörande vis påminner den om ’Strandens ansigt’, nämligen den tydliga uppdelningen av bakgrunden i två färgfält. Rörelserna är desamma åt vänster, bort. Också här är det en förvandling, metamorfos. Första tanken är förstås vad dessa tre duvor i bildens centrum kommer från; vem eller vilka har förvandlats till dem. Och lika skickligt som 1939 använder hon färgen som bärare av det imaginära. Den är hennes såll att segla i. Himlens moln är målat i caput mortuum som slukar allt ljus; det som verkade utgå från ansiktet i stranden i den äldre målningen. Den färgen är huvudskalleplatsens mörka materia; ur den återvänder inget. Men ändå förvandlar Thoresen scenen med lätta penseldrag i caput brutet med lite vitt så att himlen påminner om en fjäderdräkt, en omöjlighet uppstigen ur den sönderstampade dödens jord. Och med ännu lite mer vitt i det dunkelt röda målar hon de tre duvorna med sin gåtfulla form. Tätt slutna, ska de störta eller ta sig över det oroliga gröna havet, deras skugga flyter redan på vattenytan. Andedräkten är tung. Men de flyger. (Thomas Millroth, ”Good luck Elsa”, s. 180-182.)

Bukowskis tackar Kent Belenius för information gällande utställningar.