Det har sagts om Arnaldo Pomodoro att han var för skulpturen vad Fontana var för måleriet. De står bägge för något mycket nyskapande inom respektive genre, Lucio Fontana behandlade sina målningar som skulpturer och Pomodoro behandlar i sin tur sina skulpturer som målningar fyllda av både minnen och framtidsvisioner.
Arnaldo Pomodoro var utan tvekan Italiens mest välkända och inflytelserika 1900-talsskulptör. Hans konstnärliga karriär började redan i mitten av 1940-talet då han fram till 1957 arbetade med byggnadsrestaurering i den italienska staden Pesaro samtidigt som han drömde om att bli arkitekt. Han valde i stället att studera scenografi och kom även att arbeta som guldsmed. Dessa yrken möts i hans arbete som skulptör och ger hans verk ett mycket personligt formspråk. Det har juvelerarens omsorg om detaljer och känsla för material samtidigt som skulpturerna har en storlek och en självklar kontakt med det omgivande rummet som för tankarna till arkitektur. Pomodoro själv menar att både skulptur och arkitektur måste kunna tilltala betraktaren på ett estetiskt, andligt och funktionellt sätt för att vara meningsfulla. Pomodoro har parallellt med sitt arbete som skulptör även ritat scenografi och dräkter till flertalet operauppsättningar. Även hans kunskaper som scenograf integreras i hans skulpturala arbeten, främst när det gäller dess placering.
1954 flyttade Pomodoro till Milano. Samma år ställde han för första gången ut smycken och metallreliefer på Galleria Numero i Florens och på Galleria Montenapoleone i Milano tillsammans med sin bro Giò. Hans skulpturer visades för första gången 1955 på Galleria del Naviglio i Milano. Under femtiotalets senare del reste Pomodoro runt i både Europa och USA, han besökte bland annat New York och Paris där han blev bekant med Alberto Giacometti. På 1960-talet blev Pomodoros skulpturer större och fristående. 1963 slog han igenom på konstbiennalen i São Paulo, Brasilien, där han tilldelades The International Sculpture Prize. Det följdes av en separatutställning på Venedigbiennalen 1964 vilket blev början på en lång rad av utställningar på konstbiennaler runt om i världen, totalt nästan 50 stycken. Året efter fick han sin första separatutställning på det välrenommerade Marlborough Gallery i både New York och Rom. Under 1960-talet var han även en uppskattad lärare vid både Stanford University och University of California, Berkeley.
I slutet av 1960-talet började Pomodoro arbeta med projekt för utomhusskulpturer i större format i bland annat Darmstadt, New York och Milano. Det var de som gjorde honom känd för den stora publiken. Hans mest välkända verk är “Sphere within a Sphere”, som gjorts i flera olika varianter och storlekar. De finns bland annat placerade på Cortile della Pigna i Vatikanen och utanför FN:s högkvarter i New York. Det är ett djupt symboliskt verk som består av en gigantisk glob av polerad brons, en skinande, gyllene sfär som påminner om ett jordklot. På globens yta finns djupa gapande sprickor. När man tittar närmare ser man att det på insidan finns ett annat, mindre, klot på väg fram. Pomodoro menar själv att hans verk passar utmärkt på platser där många människor är i rörelse och där skulpturerna blir en självklar del av deras vardagsliv, rörelsemönster och tankar. Hans skulpturer återfinns bland annat i Amalienborgs trädgård i Köpenhamn, på kyrkogården i Italienska Urbino, Belvedere i Florens och i Palais-Royal, Paris. I Stockholm finner vi hans verk “Scatola” (uppsatt 1967) vid korsningen Karlavägen/Sturegatan. Pomodoro avled 2025 och han finns representerad i flera av världens viktigaste samlingar bland annat på Solomon R. Guggenheim Museum, New York, Nelson A. Rockefeller Collection, New York, Museum of Modern Art, New York och Peggy Guggenheim Collection, Venedig.