Victor Vasarelys konst är kanske mer aktuell idag än någonsin. De visuella effekter som han skapade för hand i mitten av 1900-talet föregrep estetiken i dagens datorspel, digitala konst och grafiska design. Hans livfulla färger, böljande geometriska kompositioner och kontrastrika svartvita mönster fortsätter att fascinera betraktaren och visar på den tidlösa kraften i hans konstnärliga vision.

Vasarely föddes i Ungern 1906 och kom att bli en av de främsta pionjärerna inom opkonsten, en konstriktning som utforskar optiska illusioner genom geometriska former, färger och kontraster. Han studerade under László Moholy-Nagy, vars undervisning introducerade honom till Bauhauss idéer. Även verk av konstnärer och arkitekter som Wassily Kandinsky, Walter Gropius, Le Corbusier och Piet Mondrian påverkade hans konstnärliga utveckling. Efter flytten till Paris 1930 arbetade Vasarely framgångsrikt som grafisk formgivare och undersökte systematiskt de visuella och känslomässiga möjligheterna hos olika grafiska tekniker. Dessa experiment fördjupade hans förståelse för hur geometriska former kunde framkalla upplevelser av rum, materia och energi.

Under de följande decennierna utvecklade Vasarely ett särpräglat formspråk inom den geometriska abstraktionen, där noggrant arrangerade former och färger skapade kraftfulla optiska effekter. Han betraktade färg och form som oskiljaktiga och sammanfattade sin konstnärliga filosofi med orden: ”Varje form är grund för en färg, varje färg är attribut för en form.” Hans tidiga experiment, däribland de svartvita Zebra-kompositionerna från 1930-talet, förebådade den rörelse och visuella tvetydighet som senare blev central i hans konst. Under 1960-talet utvecklade han konceptet Det plastiska alfabetet, ett system av grundläggande geometriska former och färger som kunde kombineras i otaliga variationer. Med detta visuella språk strävade han efter att göra konsten universell och utvidga dess möjligheter bortom måleriet, till arkitektur och vardagsliv.

Victor Vasarelys ”ONNCA” är en monumental komposition från 1986. En ytterligare datering på dukens baksida visar dock att verkets idé uppstod nästan 20 år tidigare, år 1968. Den monumentala, pulserande kompositionen drar in betraktaren i bilden för att i nästa ögonblick stöta bort honom eller henne igen. Ett nätverk av geometriska ytor återges i ett brett spektrum av gula nyanser, vilka enligt perspektivets principer förändras beroende på hur långt bort från betraktaren de befinner sig.

Vid första anblicken verkar verket bestå av fyra dukar, vardera 100 × 100 cm, som fogats samman med enastående precision. De geometriska, noggrant konstruerade ytorna möts för att sedan speglas, likt en spegelbild i vatten, på den intilliggande duken. I själva verket är det ett enda monumentalt verk som inte lämnar betraktaren oberörd.

I "ONNCA" förenar Vasarely sina livslånga undersökningar av optiska illusioner, rumsuppfattning och det dynamiska samspelet mellan färg och form. Målningen är mer än ett visuellt experiment; den visar hur noggrant kontrollerade geometriska strukturer kan utmana betraktarens uppfattning av verkligheten. Dess skenbara rörelse och rumsliga djup förebådar många av de visuella grepp som används inom dagens digitala bildvärld. Nästan fyra decennier efter verkets tillkomst är "ONNCA" fortfarande ett fascinerande exempel på Vasarelys förmåga att omvandla matematisk precision till en levande och uppslukande konstnärlig upplevelse.